Anders stod för en djupt mänsklig kristendom. Han var också ekumen och kunde se saker ur olika perspektiv. När dottern Petra åkte som utbyteselev till Irland fick hon till exempel bo hos en katolsk familj. Då var motsättningarna fortfarande mycket stora mellan katoliker och protestanter. Det var också under Anders’ tid som missionsförsamlingen gick samman med baptistförsamlingen till den nuvarande Mariakyrkan. Detta skedde 1990 – mer än 20 år innan samfunden gick samman på riksnivå.
Anders var också en vän av religionsdialog. När en grupp buddhistmunkar vandrade jorden runt i fredens syfte fick de bo i kyrkans lokaler när de passerade Katrineholm. Anders hade tidigare varit mycket aktiv inom den kristna fredsrörelsen. Anders och hustrun Britt tog också ställning för homosexuellas likaberättigande – långt innan detta var allmänt accepterat inom missionsförbundet.
När det gällde Mellanöstern såg Anders inte bara till den israeliska utan också till den palestinska sidan. Mitt starkaste minne från hans tid i Katrineholm var när SMU-gården (nu Mariagården) gästades av den palestinske prästen Elias Chacour. Detta var i början av 1987 – ett halvår innan den första intifadan bröt ut. Elias Chacour berättade hur hans familj fördrivits från sitt hem i norra Galileen i samband med staten Israels bildande. Byn hade sedan jämnats med marken. Bland åhörarna fanns det säkert många som sett Israel som en uppfyllelse av bibliska profetior. Nu fick de en helt annan bild och jag vet att en del blev mycket chockerade.
Vid sidan av kyrkan hade Anders också andra intressen. Både han och hans hustru var aktiva i Verdandis folkdanslag. Detta var fortfarande kontroversiellt för en pastorsfamilj på 1980- och 1990-talen. Som Beatlesintresserad tyckte jag också det var spännande att Anders sett gruppen under dess sista turné i USA 1966.
I slutet av 1990-talet flyttade Anders till Sandviken, där han var pastor fram till sin pensionering. De sista åren bodde han och hustrun Britt i Linköping. Under flera år höll vi kontakt, men med tiden avtog denna tyvärr alltmer. Jag kommer alltid att minnas Anders med mycket stor värme. Han var ett stort stöd när min väninna avled i cancer för 20 år sedan. Nu har Anders själv drabbats av samma öde liksom alltför många andra i vårt samhälle.
Ingemar Andersson