Anna brinner för arbetet i somaliska fängelset

Anna Terins vardag i Somalia är präglad av säkerhetstänk. Hon bor i ett område som är inhägnat och bevakat av vakter dygnet runt. Huvudporten är låst från klockan 20 och hon rör sig inte utanför murarna på egen hand.

Somalia anses vara ett av världens farligaste länder. Ofta hörs skottsalvor. Men Anna är inte rädd. Inte ens bland de intagna i fängelset.

– I Sverige kan jag gå in i ett rum med åtta intagna och ibland tycka att det är obehagligt, i Somalia kan det vara 500 intagna utan att jag känner så. De har en otrolig respekt för oss, som man har tappat i Sverige, säger Anna Terins.

– Visst, sedan har vi ett 20-tal islamistiska terrorister som inte går fram till mig. Men jag tror att har man ett bra bemötande generellt så klarar man sig ganska bra även i krissituationer.

Anna Terins på Kriminalvården är på väg tillbaka till Somalia, där hon arbetar på uppdrag av FN-organet UNODC. "Det är jättespännande att göra det här."

Foto: Linda Månzén

Under helgerna har Anna Terins varit hemma i Norrköping. Hon skulle ha åkt tillbaka till Somalia den 7 januari, men det skakiga säkerhetsläget har satt stopp.

– Det är kaos hemma med all packning, skrattar hon.

Anna har arbetat i över 40 år inom Kriminalvården. Hon var chef på häktet i gamla fängelset fram till nedläggningen 2013. Året efter förverkligade hon en dröm.

– För länge sedan, innan jag träffade min man och fick barn, sökte jag till en militär FN-tjänst. En administrativ tjänst i Libanon. Men när vi hade träffats valde jag att tacka nej.

När hon stod inför en nystart, både i karriären och privat som nyskild och med vuxna barn, såg hon chansen.

På armarna bär Anna Terins minnen från Kongo, Somalia och Kenya.

Foto: Linda Månzén

Hon visste att Kriminalvården samarbetade med FN och pratade med sin chef. Första nålsögat var en missionsförberedande utbildning med övningar och tester, där deltagarna ständigt blev observerade. Det gick bra. Första resan gick till Kongo.

– Det var jättespännande. Jag fascineras över att jobba med människor. Vi är mer lika än olika. Jäklar vad kul vi hade ihop!

Hon var där i ett och ett halvt år. Sedan tog det ungefär ett år efter hemkomsten att hantera sorgen att inte längre vara kvar.

– Det var jättejobbigt att komma tillbaka. Vardagen finns inte på samma sätt där. Det var en jobbig återhämtning. Tack och lov för Facebook så man kan hålla kontakten!

Varför betyder det så mycket?

– Det är mötet med andra människor. Alla som jobbar där och också är hemifrån. Vi delar toppar och dalar och lär känna varandra på ett helt annat sätt än man gör hemma.

Rent jobbmässigt är det en ständig utmaning och bekräftelse.

– Ens egen kompetens prövas hela tiden. Det är en boost i kunskap.

I dag är inte problemet med pirater lika stort som när fängelset i Garowe öppnade 2014. Bilden är från 2012 och visar en somalisk militär framför ett fartyg som drivit i land efter att piraterna fått sin lösensumma.

Foto: Farah Abdi Warsameh

Området som Anna Terins och hennes FN-kollegor arbetar i har varit förskonat från strider. Här har det största problemet varit piraterna som slagit till mot fartyg i Adenviken.

Det är anledningen till att FN-organet UNODC byggde fängelset 2014. Många länder och myndigheter har bidragit, i hopp om att de intagna ska kunna bryta sina mönster och komma ut i frihet med bättre förutsättningar att livnära sig utan att dras in i kriminalitet. Samma upplägg som i Sverige.

Fängelset i Garowe, som är Anna Terins arbetsplats sedan ett par år.

Foto: Privat

Utgångspunkten är hela tiden Nelson Mandela-reglerna, att de intagna har sina mänskliga rättigheter.

– När jag började var det kanske 25 pirater bland de intagna. Det var inte de värsta, ledarna placerades på andra platser. Det här var personer som själva sade att de var vanliga fiskare – och så var det säkert. Men det här blev ett sätt att livnära sig. Det var lukrativt.

Yrkesutbildning i el på fängelset i Somalia.

Foto: Privat

I fängelset får de intagna studera. Förutom grunderna att läsa, skriva och räkna – vilket även en del i personalen får lära sig – kommer de ut med en yrkesutbildning. Det erbjuds utbildningar i rörmokeri, el och svets.

Utöver det går en del av uppdraget ut på att få ordning på rutiner kring det administrativa. Det är viktigt att veta vilka de intagna är och ha ordning på deras akter. Som det ser ut nu kan personer som egentligen skulle ha frigetts vara kvar, för att det inte är ordning på pappersexercisen.

Intagna bygger personalbostäder utanför fängelset, som en del i utbildningen.

Foto: Privat

Med tiden har nya uppdrag dykt upp, som att utbilda ledningen i radikalisering.

– Rent allmänt har det också varit en del säkerhetsfrågor, som hur man visiterar. Först ville de inte visitera oss för att vi jobbar för FN, men det är viktigt. Vi kan ha hotats av Al-Shabaab att ta med oss en bomb in.

När Anna eller någon av hennes kollegor påtalar brister får de gehör.

– Många undrar hur det är att jobba som kvinna i den här manliga miljön, men de lyssnar. Jag tror inte att man ser mig som vit kvinna, utan att jag har jobbat med de här frågorna i över 40 år. I Somalia är det status.

Anna Terins bär sjal och uniform på jobbet. Inför ett möte med religiösa ledare på utrikesministeriet blev det betydligt striktare med heltäckande slöja.

Foto: Privat

Större delen av tiden spenderas hemma i det tidigare hotellet som byggts om för FN-arbetarna.

– Rummet är jättebra, skapligt stort, bra wifi, Ikeamöbler. Det är bra standard.

I byggnaden finns 40 rum, där det kommer och går människor. Utöver det finns gym och kafeteria samt kontor.

– Går du runt området så är det 350 meter, så det är inte stort.

Anna Terins och hennes kollegor eskorteras till fängelset av beväpnade vakter.

Foto: Privat

Vissa lämnar aldrig området, men för Anna Terins och hennes kollegor blir det mer omväxling.

– När det inte finns skäl som gör att vi inte kan åka till fängelset, så åker vi på morgonen och är där fram till lunch, sedan avslutas verksamheten. Man får inte bli stressad om det inte blir något fängelsebesök för att andra behöver eskorten eller så.

– När vi jobbar är det snabba beslutsvägar, det är miljön där som gör att det kan ta tid, säger hon.

Innan pandemin bröt ut hittade hela gänget på något kul ihop en kväll i veckan.

– Vi har ett ställe på taket på byggnaden. Det är ljummet, härligt. Stjärnklart. En kille har fixat bio där, tagit en projektor och kört mot en vägg. Vi får se om vi kan göra det igen när jag kommer tillbaka.

Det senaste året har upplägget varierat på grund av pandemin. I normala fall är de på plats i Garowe i 28 dagar, sedan åker de på en veckas ledighet i Nairobi, Kenya.

– Man måste ut från det här instängda, förklarar Anna.

Fängelset där Anna Terins arbetar är beläget i stenöknen utanför stan Garowe i Somalia.

Foto: Privat

I mars fyller Anna Terins 65 år. Hennes kontrakt i Somalia pågår till och med augusti. Efter det hoppas hon kunna trappa ned på Kriminalvården hemma i Norrköping innan hon går i pension.

– När jag kommer hem väntar läkerundersökning och samtal med terapeut. Vi blir väl omhändertagna efter utlandstjänst.

Pensionen betyder varken att Anna kommer att sitta sysslolös – eller tar farväl av Afrika. Om hennes nya dröm blir verklighet byter hon murarna mot den öppna savannen och safariverksamhet.

Men det är ett annat kapitel. Först ska hon ta sig tillbaka till Somalia och avsluta uppdraget där.