Johanna Eklöf, 25 år, är uppvuxen i Katrineholm och gick gymnasiet på Ellwynska skolan. På yrkeshögskola utbildade hon sig till behandlingspedagog.
– Jag vill jobba med barn och ungdomar som är i behov av vård och behandling, till exempel på ett hvb-hem, säger hon.
Det gör hon också nu.
– Jag har precis börjat jobba på ett hvb-hem i Finspång, ett hem för pojkar med psykosocial problematik och som är döva. Jag vill arbeta med barn som är gravt hörselskadade eller döva. Det intresset väcktes hos mig när jag var i Indien, berättar Johanna Eklöf.
Den fyra veckor långa volontärperioden var en del av en längre tid på resande fot i världen.
– Jag reste i ett halvår. Indien var sista landet.
Resandet har ingått i hennes liv sedan hon var barn, och därav kommer hennes intresse.
– Det är mycket tack vare mina föräldrar. De har tagit med mig och min bror. De har alltid varit intresserade av nya kulturer och att möta medmänniskor.
Under vistelsen i Indien var Johanna mest utan ressällskap.
– Jag började med sällskap. Min mamma fyllde 50 år i höstas, och hon hade som önskemål att familjen skulle resa jorden runt tillsammans.
Det var startskottet för en upplevelserik resa som gick till USA, Kanada, Peru och Brasilien, och till sist Indien. Kanada är ett land som Johanna vill se mer av, vid sidan av Indien.
Sitt volontärjobb vaskade hon fram genom att googla.
– Jag valde att göra ett fyra veckors volontärprogram i en specialskola för barn med handikapp och olika sorters problematik. Jag hamnade i en stad i nordvästra Indien som heter Udaipur.
Trots att staden betecknas som liten har den närmare en halv miljon invånare.
– Udaipur är ganska så välkänt som turistmål. Det är en väldigt vacker och fin stad.
Johanna jobbade med en klass med döva barn som hon fick vara lärare för.
– Mestadels höll jag i engelska- och mattelektionerna.
På frågan hur hon undervisade utan att kunna teckenspråk förklarar Johanna:
– Genom lekar och så skrev jag mycket på tavlan. Jag lärde mig handalfabetet, bokstäverna, och barnen var jättehjälpsamma.
Hon bodde i ett volontärshus som organisationen stod för.
– Jag var helt ensam. Det var inte vad jag hade räknat med, man vill ju möta andra volontärer från andra delar av världen. Så i början tyckte jag att det var jättetråkigt. Jag blev väldigt ledsen och besviken. Jag hade tänkt och räknat med att träffa nya vänner.
Sysselsättning fanns. Under ett par eftermiddagstimmar, efter förmiddagarna i skolan, undervisade Johanna elever som ville lära sig extra engelska.
– Det var en frivilliggrupp, och ibland var det många, 15-20 stycken, och ibland bara tre, fyra. Det fanns ingen åldersgräns. Där fick jag också vara väldigt kreativ när jag planerade lektionerna. Eftersom det var stor skillnad i ålder var jag alltid tvungen att ha tre, fyra saker igång, och det var inte så lätt.
Johanna jobbade också på ett center för gatudjur. Hon reste även till andra städer och ägnade sig åt sightseeing och shopping.
Hur var det att resa ensam?
– Jag tycker det gick bra. Det fanns alltid folk man kunde fråga om hjälp, till exempel med att boka bussbiljetter. På bussen fick jag hjälp var jag skulle gå av. Jag kunde känna mig lugn och trygg. Det var aldrig någon situation där jag tyckte att det var otäckt.
Det var första gången Johanna var i Indien. Hon är fascinerad och kan tänka sig att bo där för en tid.
– Jag tycker Indien är otroligt häftigt. Det är ett kaos, ändå är det så fungerande. Det är mycket människor, mycket djur, och det tycker jag är fascinerande. Det är mycket av allting. Det kan bli stressande, men trots det har de det lugna, meditativa, att gå in i sig själv, och finna sig själv.
– Jag känner att Indien har mycket att ge mig som jag skulle vilja uppleva mer av, framför allt yoga och meditation.
Nu är det dock jobb som gäller en tid framöver.