Nyligen hade Furulidens äldreboende en uppskattad Calle Jonzon-utställning. Idén kom från Karin Jansson.
När hon inte har något annat för sig spelar hon Alfapet med en rumsgranne. Stephen Kings "Sista vakten" är hennes läsning just nu. Hon älskar böcker, och fantasy är en favorit. Hon saknar en sportkanal. Hon skulle gärna spela tv-spel, men saknar wi-fi.
– Det finns inte wi-fi här. Det borde finnas på alla ålderdomshem. Det är många som håller på med dator nu. Så kommer de in på hemmet, och då kan de inte använda sin dator. Det finns mycket att hitta på Internet, hur mycket som helst, säger Karin.
Hon växte upp i Skåne. Starten i livet var grym.
– Min mor övergav mig när jag föddes. Jag var hennes tredje barn, och hon ville inte ha fler.
Karin blev fosterbarn hos sin moster med make i Torekov.
– När jag var sju år skilde de sig, och hon flyttade till Malmö och jag fick flytta med. Och sen flyttade jag till Torekov. När jag tröttnade på det ena stället flyttade jag till det andra. Jag har liksom aldrig hört hemma någonstans. Det har gjort att jag alltid har varit noga med att ha en egen bostad, en fast plats. Sen har jag irrat runt.
Har det gjort dig rastlös?
– Ja, det har det gjort. Jag måste känna mig hemma.
När hon blev vuxen gick hon på folkhögskola i Eslöv, och sökte sig sedan till Stockholm för studier. Hon jobbade även på Finlandsbåtar.
– Där får man verkligen se hur människor bär sig åt när de är fulla, säger hon.
En sommar jobbade hon som salongsuppassare på fartyget "Dakota" som gick till New York, Baltimore och Maine.
Karin gick i land i Täby, kan man säga, som så många drabbad av kärleken.
– Jag råkade på en karl i New York. Han jobbade på båten. Det blev inga mer studier. Man gör sina misstag. 1959 gifte jag mig.
Hon och maken bodde till en början i en stuga i Täby, utan vatten indraget. De fick två barn.
– Jag trivdes bra i Täby, för det var landet.
Hon skilde sig på 80-talet.
– Jag passar bäst att bo ensam. Det får man lära sig den hårda vägen.
Hur har livet varit?
– Spännande! Jag är otålig, så har det inte hänt något så har jag sett till att det har hänt något.
Nu tycker Karin om att ha personal och andra omkring sig.
– Jag ser faktiskt fram emot att fira julen här. Jag har inte orkat åka till Stockholm och fira med familjen. Jag har suttit ensam. Det är faktiskt trevligt med sällskap.