Wivianne Rosenqvist, Katrineholm, är en av dem
Hon bor vid ett av de vackert belägna fritidsområdena vid Warbro utanför Sköldinge sommartid.
– För att komma in på utbildningen var man tvungen att ha fyllt 19 år och ha gått som provelev under tre månader, berättar Wivianne.
– Hierarkin var benhård. Först kom avdelningsföreståndarinnan som styrde med järnhand, sedan sjuksköterskorna, treårseleverna, halvårseleverna och längst ner proveleverna.
Wivianne berättar om hur doktorerna stod allra högst upp på hierarkitrappan och patienterna låg nästan i givakt i sängarna då doktorn kom. Som elev var man den som kom till sjukhuset först på morgonen och lämnade det sist. Var och en hade sina patienter att vårda.
– En patient som hade fått hjärtinfarkt till exempel, fick ligga absolut stilla i tio dagar, inte vända sig och inte ens äta själv. Nu skickas patienterna hem efter fem dagar, berättar hon.
På en klasslista med små porträtt ses alla elever i septemberkursen 1961. Ett helt gäng glada flickor med stärkt mössa, ljusblå uniformsklänning med fastknäppt vit krage och vitt förkläde. I klassen fanns även en manlig elev.
– Tyvärr har vi tappat kontakten med honom under åren som gått. Men han var den tredje manlige eleven på sjuksköterskeskolan, men bodde inte på internatet.
– Det hette att landstinget betalade utbildningen. Men vi fick betala våra uniformer och examensfrack själva. Vi skulle ha tre klänningar– en som vi bar, en som var på tvätt och en i reserv. Dessutom skulle vi köpa sex förkläden, skor med hel häl och hel tå, nylonstrumpor och böcker. Då alla praktik- och teoriperioder var över skulle vi även köpa in en annan sorts mössa med band som knöts i en rosett under hakan och en svart "frackklänning" i ylle till examen.
– På vår återträff kunde faktiskt Monica fortfarande få på sig sin frackklänning. Vi andra har blivit lite rundare med åren, säger Wivianne.
Rektor på skolan var Alice Lindström och bodde en trappa upp från internatet.
– I matsalen satt de olika yrkeskategorierna vid borden strikt uppdelade med spaljé emellan. Doktorerna satt för sig och så vidare. En gång satte sig kurskamraten Lillemor, som i dag bor i Nyköping, sig vid samma bord som sin fästman Kurt, som arbetade med ekonomi. Det sågs inte med blida ögon.
– Och när en annan av oss skulle gifta sig var hon var tvungen att fråga rektorn om lov.
– Klockan 22.15 skulle alla besök ha lämnat internatet där vi bodde. Sen fick vi turas om att släcka och låsa. Visst hände det att den som varit ute på dans kom tassande nattetid, men vi var rätt beskedliga.
– Utanför skolans entré fanns skolans emblem i sten på marken. Det fick man inte kliva på.
När utbildningstiden var över förväntades det att de färdiga sköterskorna skulle stanna kvar i lanstingets tjänst, men så småningom spreds de över hela landet. Wivianne har arbetat som barnmorska i Eskilstuna, Flen och Östersund och senare som lärare under 20-talet år på Ellwynska skolan i Katrineholm och som medicinskt ansvarig sköterska i Flen. Hon jobbar fortfarande som lärare ibland och då på en vårdutbildning i Flen för vuxna.