Även om Karin Gustafsson försöker leva den dag som är blev det jobbigt när kroppen sa ifrån. Hon som tycker om att vara ute blev nästan fångad i tvårumslägenheten på Fortunagatan i Katrineholm. Ledsen, grinig och deprimerad är ord hon beskriver för att berätta om hur det var.
Via läkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och biståndshandläggare och en hel massa papper fick Karin till slut sin Calypso. En grå elskoter som när den inte används står på laddning för att alltid vara redo för nya utflykter. Det går inte fort med Calypso, men Karin har all tid i världen.
– Calypso betyder så mycket för mig så att det inte går att i ord beskriva. Bara känslan av att jag kan komma ut är fantastisk.
Med hjälp av Calypso klarar hon sig själv igen, och kan ta sig dit hon vill. När Karin ska handla lite mer blir det en tur till Lövåsen, och till vardags en tur till centrum.
– Har jag inget ärende gör jag mig ett ärende och tar en tur till stan bara för att komma ut.
Karin är på väg mot 85 och skulle egentligen vilja bo på ett äldreboende. Det skulle kännas tryggare, och vara skönt att ha folk omkring sig hela tiden. Lite skönt vore det att kunna gå ner till matsalen och bli serverad mat.
Samtidigt trivs Karin i lägenheten där hon bott 15 år. Den lilla uteplatsen kallar hon för sin sommarstuga och den dignar av blommande röda pelargoner trots att det står oktober i almanackan. Hjälp med städningen får hon var 14:e dag, annars klarar hon sig själv.
– Jag har ju mina fyra pojkar, och det går inte en dag utan att någon av dem eller svärdöttrarna hör av sig.
Karin vill inte ligga sina barn till last, och efter Calypsos intåg har hon fått tillbaka sitt oberoende. Men hon saknar att ha hund.
– Ju äldre jag har blivit ju mindre hund har jag haft. Från schäfer gick jag till terrier, fransk bulldog och dvärgschnauzer. Men jag kan inte sköta en hund längre, det stupar på sin egen orimlighet.
Då och då får dock Karin en dos hund när mellanschnauzern Nalle behöver passning och sällskap. Karin konstaterar att hon inte kan sörja det hon inte kan göra utan får se positivt på det hon kan göra. Och det finns fördelar med att rå sin egen tid. Sovmorgon har Karin gjort till vardag, läser gör hon mycket, och försöker ta hand om sig själv på bästa sätt. Karin skojar och säger att polisen skulle ta henne för förargelseväckande utseende om hon såg ut som hon kände sig.
Saknaden efter maken Kalle är stor, allra störst vid storhelger. Då känner sig Karin ensam. Och hon saknar resorna de gjorde tillsammans. Konstaterar att hon inte har så många vänner, det har liksom aldrig blivit tid för det.
En kväll var hon på den nyöppnade sportbaren på Stadshotellet.
– Det är inte samma Stadshotell som vi gjorde oss fina för att gå på en gång i tiden. Men gott var det.