Männen som vårdar museet vid Djulö

Man kan tro att de mest fikar. Men den som besöker hembygdsföreningens lokalhistoriska museum vid Stora Djulö blir snabbt imponerad av allt de satt i skick.

Mötet2016-02-13 06:10

Beteckningen gubbdagis har hängt med länge. Det är förvisso ett ställe där till åren komna föreningsmedlemmar möts två gånger i veckan. Men på detta dagis behövs ingen assistans; "gubbarna" är så vuxna att de klarar sig själva, och mer därtill. De snickrar, svetsar, målar, reparerar, underhåller och bevarar sådant som ska finnas kvar till eftervärlden.

Denna torsdagsförmiddag träffar Katrineholms-Kuriren fem av dem: Kennert Björk, Bengt Längeby, Åke Ottosson, Kjell Lundemark och Lennart Eriksson. Den sistnämnde har varit med längst, femton år.

Gruppen har egentligen den mer formella benämningen fastighetskommittén, en del av Katrineholm-Stora Malms hembygdsförening. Mångas arbete genom åren ligger bakom det fina skick som fordon och föremål i samlingarna har.

– Vi har traktorer och bilar. Alla grejer vi har här går att köra, säger Lennart Eriksson.

I maskinhallen står bland annat en traktor Volvo T24 och en fin bil av märket Peugeot från 1909. Den fanns på skroten innan den likt Askungen fick hjälp att visa sig från sin allra bästa sida.

I den nya museibyggnaden ges inblickar i stadens industrihistoria, och till och med stenåldern finns med. Bakom en illusion av en stenbelagd strand med vass ligger mycket arbete.

– Alla de här stenarna har vi tvättat, berättar Bengt Längeby.

Det senaste i museet är av modernt men ändå förlegat datum: en telefonväxel från Ericsson som just kommit till samlingarna. "Ericsson media gateway for mobile networks" låter 2000-tal men är just utrangerad av Ericsson som håller på att tömma sina lokaler i Katrineholm. Växeln ska ställas i ordning av tusenkonstnärerna i gubbdagis.

Varje måndag och torsdag samlas gänget för att jobba. Efter en stund tar de kaffepaus, och sedan blir det ett pass igen innan det får räcka för den dagen.

– Det är lite svårt med rekryteringen, konstaterar Kjell Lundemark.

Det gemensamma intresset för gamla saker och att bevara dem för också med sig samvaro och social gemenskap.

– Min farbror hade smedja, jag var smedgesäll där i sju, åtta år innan jag utbildade mig. Det känns skönt att få en skiftnyckel i handen, säger Bengt Längeby.

Han kommer från Västergötland, och Åke Ottosson och Kjell Lundemark från Västerbotten. Nästan alla herrarna har bilar som gemensam jobbakgrund på något sätt.

De två förmiddagarna i veckan gör gott både för dem och för museet.

– Och frugan tycker det är bra, då får hon ledigt ett par da'r, säger Lennart Eriksson med glimten i ögat.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om