Den 70-årige pensionerade järnvägstjänstemannen Leonard Almqvist ville ta sig från Stora Djulö till andra sidan sjön och bestämde sig för att isen nog höll. Han hade ju nyligen sett personer ute på isen. För säkerhets skull tog han med sig en påk, som han knackade på isen med, för att kolla att den bar. När han kommit till mitten av sjön brast isen under honom och han hamnade i vattnet.
Den som först hörde hans rop var kokerskan på Djulö värdshus, fru Gerda Nyström. Hon larmade de andra i köket och sprang sedan efter hjälp vid den närliggande soptippen.
Servitrisen Ellen Pihl släppte allt hon hade för händerna och sprang ut med en skottkärra som hon sköt ut till den nödställde så att han skulle kunna hålla sig uppe.
Ellen var inte den ende som kom till hans undsättning. Med hjälp av en båt kom även bland andra Karl-Gunnar Rundqvist till hjälp och mannen kunde räddas.
Dramat utspelade sig på Djulösjöns is den 6 mars år 1950.
Året därpå, den 11 april 1951, fick de båda Carnegiestiftelsens guldklocka för sin hjältebragd.
Ellen stannade inte kvar i Katrineholm utan flyttade så småningom till Vänersborg.
Det är nu 64 år sedan Ellen fick sin belöning. Hon är sedan många år borta och klockan lämnade hon i arv till sin brorsdotter Elisabeth Pihl Svensson.
Elisabeth bor med sin make Roland i Horn. För två år sedan bestämde de sig för att besöka Katrineholm och se platsen där Ellen hade arbetat.
– Vi bodde på Djulö camping. En dag pratade vid campingvärden där och han sa att han kom ihåg händelsen på isen 1950. Det hade stått så mycket om händelsen i tidningen, fortsätter Elisabeth.
I år kom paret Pihl Svensson tillbaka till Katrineholm. Den här gången i sällskap av Elisabeths syster Yvonne och med målet att få läsa vad Katrineholms-Kuriren hade skrivit för 64 år sedan.
– Jag minns min faster och ju äldre jag har blivit desto mer intresserad har jag blivit av historien om hur min faster räddade den gamle mannen, berättar Elisabeth.
Hon tar fram och öppnar en röd ask och där ligger den – Ellens guldklocka.
– Det är konstigt, klockan fungerar när jag bär den, men tar jag av mig den stannar den. Jag är så rädd för att den ska komma bort och förvarar den i sin ask i ett bankfack. Men nu funderar jag på att lämna in den hos en urmakare som kan göra i ordning den, säger en rörd Elisabeth efter att ha tagit del av de gamla tidningsartiklarna om hennes modiga faster Ellen.