Jag träffade Maggan första gången när hon var ordförande i kulturföreningen Fogelstad här i Julita. Och jag mötte en engagerad, kunnig och otroligt vänlig kvinna. Med humor och intresse guidade hon oss nya medlemmar genom allt som hade med Fogelstad att göra. Att höra henne berätta, och diskutera något, var ett rent nöje. Vad det än handlade om.
Maggan hade varit lärare på Kjesäter och som sådan bodde hon där. Givetvis var hon lika engagerad i sitt arbete. Och sina elever. När de slutat ringde många henne lite då och då, en del ännu oftare. Och intresset för hur de gick med hennes elevkullar var inte att ta miste på. Den som inte kände sig uppskattad och sedd i hennes närhet existerar inte.
Detta gällde även för oss andra. Maggans vänlighet lade sig som en varm filt runt varje människa och man växte en halvmeter i självkänsla i hennes närhet. Hon missade ingen!
Ett år besökte jag henne några dagar före jul och blev serverad makalöst goda havrekakor. Kunde jag få receptet tro? Klart jag fick. Maggan delade gärna med sig, ingen konkurrens här inte.
Eftersom kakorna var himmelskt goda sände jag in receptet till en veckotidning och, givetvis, vann hon något som jag inte minns. Ett reportage skrevs om kakorna under namnet ”Maggans goda havrekakor”. Jag sände över urklipp och pris till henne och hon blev glad förstås.
En vecka senare kom hon med en fin, egenhändigt sydd tygkasse med delfinmönster som tack. Delfinen var ett viktigt djur för Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad. Typiskt Maggan att vilja visa sin uppskattning. Och hennes havrekakor bjuder jag ofta på och de är alltid lika uppskattade, de försvinner fort.
Eftersom vi gärna debatterade i tidningen så blev vi inbjudna till en intervju inför Internationella Kvinnodagen någon gång på 1990-talet. Maggan i övre medelåldern, jag i mitten, och så var där även en trevlig ung tjej i 20-årsåldern.
Och som vi diskuterade! Feminism och kvinnofrågor engagerar alltid och då var det här ändå långt innan Me Too och annat som kan göra oss kvinnor förbannade och engagerade.
Det kunde gå långt mellan träffar och telefonsamtal. Julkort hittade alltid vägen till Vingåker och Julita, fast inte alltid tid för kontakt. När vi väl träffades fortsatte vi prata där vi slutade gången innan. Sådana vänner växer inte på trän.
Ett möte inom Kulturföreningen och en fråga per telefon ett tag innan; kunde jag skaffa fram Greta Thunbergs bok tills vi träffades? Klart jag kunde. Jag hade skrivit om den och hon hade blivit intresserad. Jag fick pengar för den, direkt vi sågs, över 90 år men helt klar och lika samhällsintresserad som vanligt. Och vi var bägge stora fans av Greta och lika imponerade av hennes kunskap.
Jag kunde vara med och fira Maggan på hennes 95-årsdag, hon var lika pigg och engagerad som vanligt. Knappt två månader senare nås vi alla av dödsbudet.
Och trots att jag förstår att vi alla kan dö och speciellt en som är 95 år, var det chockerande. Vissa människor får liksom inte dö, vi andra vill ha dem i närheten för alltid. De betyder så mycket och är så otroligt levande.
Vem ska nu peppa oss andra genom att tala om hur bra vi är?
Jag saknar redan den varma mänskliga filten hon lade över våra axlar. Jag kommer aldrig mer få hennes brev eller vykort med hälsningar. Hennes handstil var liten och svårtolkad, men gav också träning i att läsa svårtydda texter, samt en hel del varma tankar när jag satt med förstoringsglaset.
Fina Maggan 95 år gav sig till och med tid att önska mig glad påsk i år, och tid att skriva ett fint brev som tack för firandet på födelsedagen.
Mina tankar går till Maggans släktingar och hennes många gudbarn. Vi har alla förlorat en medmänniska som var en verkligt kristen, med allt det innebär och som värnade om oss alla.
Vila i Frid, Maggan.