Arnold Auoja vet vad äkta kyla är. I lappländska Pello i Tornedalen, där han är född och uppvuxen, kunde det vara nedåt 40 minusgrader när vinterkylan var som värst. Men det var inte de stränga vintrarna som förde honom till Widengrens konfektionsfabrik i Vingåker som 15-åring, utan storasyskonen som avrått Arnold från det hårda skogsarbetet i Norrbotten.

‒Jag är lillpöjken och yngst av tio syskon. De ville skona mig från skogen. Skogsjobb är farligt och en av mina bröder högg sig illa i foten och skadade sig för livet, säger han.

Arnold var flink i fingrarna och trivdes bra som tillskärare och skräddare vid det löpande bandet där man "monterade kavajer". När han arbetat två år på fabriken dog hans pappa och Arnold sade upp sig.

Artikelbild

Arnold och Ingeborg Auoja har varit gifta i 65 år.

‒De gav inte ledigt mer än en vecka så jag var tvungen att säga upp mig för att kunna åka hem till Tornedalen och vara med på begravningen.

Därefter följde en sväng på Stockholms arbetsmarknad innan han återvände till konfektionsfabriken i Vingåker. Den här gången träffade han Ingeborg, en ung estlandssvenska som flytt över Östersjön i en gammal fiskeskuta 1944. Ingeborg jobbade då på ett bageri i Vingåker och 1952 gifte de sig.

‒Ingeborg är det viktigaste i mitt liv, vi firade krondiamantbröllop i augusti förra året, säger Arnold.

I slutet av 50-talet började konfektionsindustrin i Sverige att dala. Kläder kunde tillverkas billigare i Asien och Arnold Auoja åkte till SSAB för att söka jobb. Han fick jobb samma dag som uppbyggare av valsverket. Men personalchefen på SSAB såg något mer i den unga mannen och efter några personlighetstester var han en av fyra personer som blev utvald att vidareutbilda sig för att bli montör och arbetsledare på valsverket. Några år senare blev han även förman och verkmästare. Under två år när efterfrågan på svenskt stål var som störst, anställde Arnold 2000 personer till verket.

‒ Jag har alltid haft lätt att komma överens med folk, det måste man om man ska kunna sköta det här med gubbarna, säger han.

‒Arnold är pålitlig och svamlar inte och har alltid varit väldigt trygg i sig själv. Har han sagt att något ska göras eller hända, så händer det, säger Ingeborg.

Upptäckarlusten har varit en stor del av Arnolds och Ingeborgs liv och tillsammans har de rest runt i hela världen. De har åkt kryssning i Ryssland, bilat i USA, besökt Kina, bilat runt om i Europa, men även i Sverige. De har även varit mån om att behålla kontakten med vänner och syskon genom åren och för några år sedan gav de sig ut på det som de kallar "sista resan".

‒I tio dagar åkte vi runt i Sverige och hälsade på släkt och vänner. Det var en speciell resa med många kära möten men också några farväl, säger Arnold

Fisket har också legat Arnold varmt om hjärtat och på listan över uppdragna fiskar genom åren finns både Blue Marlins och vanliga gammelgäddor.

‒Det jag saknar mest sen jag blivit skruttig i kroppen är fisket. Jag har fiskat sedan jag var fem år och har försökt boka in fisketurer på alla resor vi gjort runt om i världen.

Förra året drabbades Arnold av cancer. Operationen gick bra och all cancer försvann men i samband med ingreppet fick han bältros och var sjuk i fem månader. Lagom till 90-årsdagen har han nu hämtat sig och Ingeborg intygar att han är sitt vanliga jag igen

‒Arnold pratar mycket. Så fort han ser att jag är vaken på morgonen börjar han att prata, säger hon och Arnold ler instämmande.

‒Jo, knoppen är det fortfarande inget fel på. Vi har haft ett roligt och rörligt liv. Roligaste tiden kanske var när ungarna var i skolåldern och det var fullt av ungar och stim och stoj på tomten på söndagarna, säger Arnold.

Barnen, det är Roger och Lise som även ligger bakom det stora 90-årskalaset i dag, dit släkt och övriga vänner är inbjudna.