Med mig hade jag min vän Emma, 38 år yngre än jag. Men som hon vid ett tillfälle sagt: "Vad betyder väl åldern". Vi brukar prata om allt mellan himmel och jord då vi träffas. Och träffas gör vi oftast tillsammans med hundar på långa promenader.
Märkligt nog stöter vi ofta på någon eller något som vi just talat om. Vid dessa tillfällen brukar vi stanna upp, förvånat möta varandras blick och skratta. Det kan kännas helt "sjukt" och nästan som om en dockspelare i en kasperteater håller oss i ett slags trådar I en fars eller annat teaterstycke händer det att personer som nyss omnämnt plötsligt dyka upp genom en dörr.
Hur som helst, den här kvällen var Emma med mig som medlyssnare och som fotograf.
När vi hade slagit oss ner på varsin stol i en publik, som med ett undantag bestod av kvinnor, hälsade Anneli och Carl oss välkomna. För att få oss att landa i nuet bad de oss blunda. Andas. Koppla av och känna kroppens tyngd mot stolen vi satt på. En meditativ stund som fick oss mer närvarande och öppna för nya intryck.
Att vägra följa John och göra egna medvetna val baserade på kunskap var kvällens samtalsämne. Varför ska man nöja sig med lagom när livet kan vara fantastiskt, frågade föreläsarna oss.
Carl Österberg jobbade tidigare som produktutvecklande civilingenjör med inriktning på teknisk fysik och kemi och Anneli Påmark var civilingenjör inom kemi, livsmedel och näringslära.
Anneli berättade om hur hon jobbade, jagade kalorier och tränade. Trots ett fullt dagsschema kändes livet tomt. Båda gjorde karriär och hade hög chefsbefattning inom näringslivet.
Med sin insikt i vad som håller människor friska började de ifrågasätta tanken bakom produkter och läkemedel. Målet är inte att produkter ska hålla "för länge" och att människor ska bli friska.
I en avslutande övning fick vi i publiken hålla en hand på vårt eget hjärta och den andra handen på vår bänkkamrats hand som låg över hjärtat. Vi skulle se varandra i ögonen länge under tystnad och skulle därefter säga "Du gör mig...". Jag och Emma fnissade först över alla känslor som började bubbla i kroppen, tystnade och vilade i varandras blick. Jag tänkte på vad Emma gjorde mig. Varm och glad. Jag bestämde mig för att glad var det mest rätta. Emma sa: "Du gör mig - Glad". I vår samstämmighet tårades våra ögon av stundens närhet. Underbart och vackert.
Med en hälsning som innebar "Följ inte oss, följ era medvetna val. Ni är unika", avslutade Carl Österberg och Anneli Påmark sin föreläsning. Sedan klippte de kasperdockstrådarna och vi gick ut i novembermörkret, varma och glada inombords.