Med de orden till en medfånge fördes den tyske teologen och pacifisten Dietrich Bonhoeffer till hängning den 9 april för 70 år sedan. Han var en lysande begåvning (doktorerade vid 21 års ålder!) och en uttalad motståndare till tredje rikets nazism. Han fängslades för sitt motstånd, allt medan den kyrkliga mittfåran lojalt underordnade sig den styrande makten.
I kritiska lägen prövas halten av ens övertygelser och värderingar. För Bonhoeffer vad det en plikt att gentemot den totalitära och destruktiva makten bjuda motstånd, vilket också framgår av hans postumt utgivna fängelsebrev, "Motstånd och underkastelse". I dessa berörande brev möter en människa buren av och grundad i sin kristna tro, som leder honom att rakryggat göra motstånd.
Detta är slutet, för mig är det början på livet, uttrycker påskens seger över alla destruktiva makter, till sist också döden. Men hans liv vittnar minst lika mycket om att påskens budskap var något som bar honom mitt i livet. Detta kom bland annat till uttryck i hans underbara psalm, i översättning av P-O Nisser, en psalm som Bonhoeffer skrev i fängelset: Av goda makter underbart bevarad. Det främmande och nya väntar jag (Sv. Psalm 509). Vem skulle inte stå upp mot orättvisan, våldet och förtrycket om inte den som bärs av denna Kristustro och följer den föraktade, korsfäste och uppståndne Kristus?
Julen är tvivelsutan den helg på året som det finns störst förväntan inför och engagemang omkring. Då lockas barnet fram inom oss, inte minst om vi har förmånen att fira jul i barns sällskap. Med påsk är det annorlunda. Det är inte på samma sätt en familjehögtid. Framför allt tycks dess innebörd inte lika självklar. Påskens djupaste innebörd bär på ett budskap som möter den mogna människans djupaste existentiella frågor. Och den bild av Gud som påskbudskapet ger tål de tyngsta utmaningar inför världens lidande, liksom den också bjuder missmodet motstånd. Påsk öppnar upp för en ny början på resten av våra liv.