Ahmad Ahmad är född 1983. Hemma i Damaskus tänkte han sig en yrkesbana inom radio och tv, och han studerade media på universitet. Kriget i Syrien satte stopp för det.
Nu är han i Katrineholm och har tankar på att starta ett eget företag i städbranschen så småningom. Men nu är det jobb på Sveaverken som gäller.
– Jättebra. Jag är jätteglad. Arbetsgivaren, grabbarna, alla är snälla. Det känns bra, med livet, för framtiden, säger han.
Ahmad Ahmad kom till Sverige i oktober 2013. Han fick arbetstillstånd i januari 2014 och jobbade på en pizzeria i Vänersborg i ett år.
– Efter ett år flyttade jag till Katrineholm.
Han har haft praktik som bagare, på Viadidakt, på second hand, och i februari i år kom han till Sveaverken där han nu fått arbete på 80 procent från den 1 maj. Svenskan har han lärt sig fort.
Livet har fått vardagslunk; middag med sambo och barn efter jobbet, lek med barnen, och så träning tillsammans med en kompis på kvällen.
– På helgerna går vi ut och äter någonstans med barnen, kanske på McDonalds. Promenerar i centrum, går till biblioteket.
Ahmad Ahmad är född och uppvuxen i Damaskus, Syrirens huvudstad, med omkring 6 miljoner invånare. I två och ett halvt år läste han media. Han hann aldrig jobba inom området.
– Nej. Sen kom kriget. Inte en chans.
Ahmad Ahmad beskriver hur det blev allt krångligare att ta sig till universitetet. Han åkte buss, en halvtimmes resa normalt, men med kriget och ständiga kontroller av bussens passagerare tog resan i stället tre timmar, berättar han. Han, liksom andra, fick stiga ur, visa papper, förklara för militären som stod för vägspärrarna.
– Varje dag, samma rutin. Ständigt nya personer som kontrollerade, som inte kände igen en.
Han fortsatte i alla fall att åka till universitetet, där också hans syster studerade media. Han berättar om en dag när han och systern fikade efter studierna tillsammans med en kompis. Sedan åkte Ahmad hem. På kvällen miste vännen livet.
– På kvällen klockan åtta ringde telefonen och jag fick höra att min kompis var död. Det var en bomb, vid stationen. Alla dog, inte bara han. Han var min bästa kompis. Det är ett jätteärr för mig. Han studerade bara. Han var jättesnäll.
Stora svårigheter omkring begravningen följde. Det som hände vännen var början på Ahmads beslut att lämna Syriren.
– Nu i Syrien, är död normalt.
Ännu en händelse satte sig djupt i honom – en bomb på huset där han bodde med föräldrar och två syskon. Alla i familjen överlevde. Syskonens hundvalpar dog. Det som hände har gett Ahmad traumatiska minnen och återkommande ser han vissa scener framför sig.
Efter det begav han sig mot Europa. Han kan berätta om flyktingsmugglare som slog sina båtpassagerare och tog ifrån dem allt av värde.
– Vi kom till Kalabrien i Italien. Röda korset kom.
Malmö blev den första svenska anhalten. Kvar i Syrien är Ahmads mor och far och två syskon. Två systrar och en bror bor i Egypten. På frågan vad som är det bästa för Ahmad säger han:
– Det bästa är min familj. Jag älskar mina föräldrar och mina syskon, Min mamma hjälper mig mycket. Min mamma är mitt liv. Kanske sen när det är bättre, kan jag ta min familj hit.