Kai Kylegård är full av historier. Som hur semesterresan till Normandie fick till följd att han köpte en paraduniform från andra världskriget. Uniformen var märkt A. Tupper. Kai fick fram att amerikanen hette Arthur i förnamn och var med om landstigningen i Normandie. Genom vidare efterforskningar fick han kontakt med Arthur som berättade att han var kvar i Tyskland till 1946 och att han hade så bråttom hem att han glömde packa ner paraduniformen.
– Han tyckte det var bra att jag tog hand om uniformen. Det saknas några detaljer men jag har försökt återställa den till originalskick med de märken som ska vara.
Arthur Tupper skottskadades två gånger vilket framgår av beteckningarna på uniformen. Han avled i augusti i år men Kai har fortfarande kontakt med amerikanens barn och barnbarn, och träffade några av dem i våras.
– Jag försöker se människan i uniformen.
Många historier handlar om det gamla Katrineholm och bilderna i Katrineholm-Stora Malms hembygdsförening som Kai är ansvarig för. De två äldsta bilderna i arkivet är från 1865. Den ena bilden är på järnvägsstationen och den andra på gästgiveriet som låg bredvid, på tomten där Statt ligger i dag.
Gästgiveriet flyttades 1912 till korsningen Fågelgatan/Fixgatan och blev bostadshus med fyra lägenheter. Huset revs när hyreshusen på nuvarande Fortunagatan 1, 3 och 5 byggdes.
– För länge sedan rev man inte hus, man flyttade på dem.
När Kai berättar att Katrineholm 1916 slutade vid Stensättersgatan, Linnévägen, gamla kyrkogården, och sjukhusområdet sätts staden i ett nytt perspektiv. Och omgivet av åker och äng började Pålstorps villasamhälle byggas strax före 1910 i kvarteren runt Sveavägen, Almgatan och Fortunagatan. Där finns de flesta av de gamla husen kvar.
Att spåra var och när en gammal bild är tagen handlar ofta om detektivarbete och slutledningsförmåga. Kanske kan hjulspåret på grusvägen, då fanns det bara grusvägar i stan, visa att fotot är taget vid samma tillfälle som ett annat foto som man lyckats datera? Tid, tålamod och kunskap ger resultat.
Kai har alltid varit intresserad av svensk historia, och då speciellt vikingatiden och övergången till medeltiden. Och i garderoben har han både vikinga- och riddarrustningar.
– Det händer att jag hoppar in som statist. Att göra rustningar var ett sätt att praktiskt utveckla historieintresset. Att få en känsla för hur folk egentligen hade det.
Sedan har han börjat intressera sig för 20-, 30- och 40-talet också och andra världskriget och hela Europa också. Han är mest intresserad av hur det påverkade människorna.
Kai konstaterar att historiesökandet blivit så mycket lättare genom internet. Det var också på Facebook som hans hembygdsintresse tog fart. Kai och en vän kom över en mängd, cirka 8 000, gamla bilder samlade på en diskett. De spårade upp var bilderna var tagna och delade med sig till andra i Facebookgruppen Du vet att du är från Katrineholm. Tanken var att bygga upp ett fotoarkiv över det tidiga Katrineholm.
Kai hade tänkt att han skulle gå med i hembygdsföreningen när han blev pensionär.
– Men då hinner ju massor av kunskap försvinna så därför gick jag med nu.
Som fotoansvarig dokumenterar, kopierar och digitaliserar Kai hembygdsföreningens bildskatt och hittills har han bläddrat sig igenom 20 000–30 000 bilder.
Bilderna, och Kais kunskap lockar när hembygdsföreningen bjuder in till föreläsningar på kulturhuset Ängeln. På föreläsningarna har Kai berättat om Katrineholm på 1800-talet, om affärer och handelsbodar vi minns, och spåren av det gamla Katrineholm. Senast räckte inte extrastolarna till utan Kai fick på stående fot utlova en favorit i repris, samma dag, samma tid, samma plats, men en vecka senare.
Katrineholm blev stad den 1 januari 1917 och om det ska Kai, förhoppningsvis i större lokaler, föreläsa i januari. Och till sommaren väntar stadsvandringar, en på Norr och en i centrum.
– Då ska vi kolla på de gamla husen som finns kvar.
När Kai berättar sin egen historia beskriver han sig som en urkatrineholmare.
– Jag har varit rotad med familjen häromkring. Det är nog nyttigt att komma iväg någonstans, men då ska man flytta för att man vill.
Han har bott i Katrineholm och Djulöområdet hela sitt liv. Släkten finns också i trakten. Men han fick åka till Strångsjö för att gå i skolan.
– Vi blev utbussade, jag antar att vi skulle fylla upp skolan. Det var ingen som protesterade.
Sedan följde högstadiet på Tallås, ett år på Duveholmsgymnasiet och ett år då Kai läste fordonsmekanik i Eskilstuna. Han började jobba i familjeföretaget med att reparera jordbruks- och skogsmaskiner, gjorde lumpen, var på FFV i Vingåker innan han kom till Scania. När Scaniaflytten till Södertälje var ett faktum började Kai studera, pendling var aldrig ett alternativ. Nu arbetar han som teletekniker, har Djulö som favoritplats och hembygdshistoria som mycket mer än hobby.
– Jo, jag är nog en nörd, det skulle många av mina vänner påstå.