Paret Johansson bor i Katrineholm, i det radhus de flyttade in i för mer än 40 år sedan.
Bemärkelsedagarna duggar tätt nu.
– Vi ska fira 170 år den 27 och 28 september, jag fyller 86 och Rune fyller 84. Vi fyller år dagarna efter varandra, säger Barbro.
De har bröllopsdag den 22 september, och har nu varit gifta i 60 år.
– Jag träffade Rune när jag utbildade mig till sjuksköterska, det var på Löts sanatorium där jag var elev i ett par månader. Han var patient, berättar Barbro.
– Då var avståndet långt, man sa inte du till varann, berättar Rune.
Tre år senare, 1956, gifte de sig i Ekshärads kyrka i Värmland, Barbros hemort. Rune kom från Östergötland, och flyttade som tioåring med föräldrarna till sin mors hemtrakter i Sörmland. Familjen bodde i Nyköping, och det var också där som det unga paret Johansson bosatte sig.
Barbro jobbade på Nyköpings lasarett och Rune på SJ, där han börjat redan som 14-åring. Hans anställning hos det statliga järnvägsbolaget innebar fria resor med tåg, och paret har rest mycket.
– 1962 var första gången, då var vi till Spanien. Resan kostade 375 kronor, för 17 dagar. Nästa resa åkte vi till Istanbul, och då åkte vi tåg förstås. Turkiet var en idyll, det är det inte nu precis, säger Rune.
De tyckte båda mycket om Istanbul, och om mötet med människorna där och på tåget.
– Jag tyckte så mycket om turkarna, säger Barbro.
Resan tog sin rundliga tid, 72 timmar på hemvägen. I Bad Gastein i Österrike mötte de snön.
– Vi åkte genom en tunnel. På den ena sidan var det härlig sommar och på andra sidan snö, säger Rune.
Nu går resorna de gör till Värmland. Tidigare hade de ett hus där, invid Klarälvens strand. De hälsar på äldsta dottern Marie som bor i Ekshärad. Och så åker de till Nyköping, eller närmare bestämt till Nävekvarn.
Sonen Per bor i Katrineholm, och yngsta dottern Anna-Karin i Kalifornien. När det blir dags för firande kommer alla barnen att vara hemma. Fyra barnbarn ingår också i familjen.
På frågan vad som är det bästa med att vara gift svarar Barbro:
– Det har varit en trygghet tycker jag.
– Det är att vi har varandra, säger Rune.
I Katrineholm arbetade Barbro som distriktssköterska och skolsköterska. Rune jobbade på SJ:s kundtjänst. Flytten till Katrineholm 1972 kom sig av hans tjänst. Huset där de fortfarande bor var nybyggt då. Det finns alltid saker att göra med ett hus, konstaterar Rune.
– Som pensionär har man mycket att göra, och det blir ingenting gjort. Man har inte tid.
De hjälps åt med matlagning och annat som ska göras.
På bröllopsdagen firar de med blommor, och ser fram emot att fira år och födelsedagar tillsammans med barnen.
– Klart det är roligt att vi har varit gifta i 60 år. Solen har väl inte lyst alla dagar, men den har aldrig fått "gå ned över vår vrede", säger Barbro.