I sin lägenhet på Claestorpsvägen i Katrineholm omger hon sig med tavlor och saker som alla är en del av hennes liv. De många Högsjömotiven visar känslorna för orten där hon bodde från sex års ålder tills för sju år sedan.
– Vi flyttade till Knutstorps skola när jag var sex år. Jag är så lycklig och tacksam! Alla dessa blommor och träd som fanns där! Och scouterna, där fick vi lära oss alla trädslag, säger Ulla-Bella.
Det var frisöryrket som förde familjen dit från Örebro. I Högsjö öppnade Ulla-Bellas pappa herr- och damfrisering. Dottern gick i fars fotspår och blev även hon frisömästare.
Ulla-Bella har en gedigen utbildning i sitt yrke. Hon är både frisörmästare och hårolog.
– Det är jag stolt över. Jag avlade proverna till frisörmästare i Frisörernas hus i Stockholm 1971, och jag gick den första kursen i hårologi i Europa 1975.
Salong Ulla-Bella gav henne kontakter med människor och ledde också till utbildningsresor till Paris och USA.
Allt har hon sparat och kan visa bilder och tidningsurklipp.
Bland dem finns också reportage från mitten av 70-talet i tidningarna Hälsa, Husmodern och Min värld. De berättar om en fantastisk viktnedgång, en sekundär effekt av att hon lade om kosten för att bli av med värk i nacke och axlar.
– Jag hade så ont så att jag grät. Jag gick ner 44,5 kilo. Ungefär ett år tog det. Två fastor och ändrad kost, jag blev vegan, berättar Ulla-Bella.
Hon saknar sin Hasse som hon var gift med sedan 1961. Han dog hastigt hemma i lägenheten en januaridag 2011. I sorgen finns också glädjen i allt det de gjorde tillsammans.
– Vi reste mycket, Hasse och jag, utomlands. Han körde. Det tänker jag på med stor tacksamhet.
Hon reflekterar över att en människa som man möter, och som man från början aldrig träffat tidigare, kan bli så viktig i ens liv.
– Livet är ju helt fantastiskt egentligen! Det är både positivt och negativt. Man ska ju tänka positivt, men det är svårt när man inte mår bra.
Hemma vid huset i Högsjö gick hon ut och påtade i jorden när hon inte mådde bra. Men mest jobbade hon.
– Jag var ju gift med mitt jobb nästan. Jag trodde jag var en maskin. Om jag kunde leva om mitt liv skulle jag bry mig mer om barn och familj. Men, men... gjort är gjort.
Ulla-Bella gör det som faller henne in. Som när hon nynnade "Till havs" stående intill tenoren Placido Domingo på ett cocktailparty i New York.
– Ibland är jag blyg. Ibland är jag inte blyg.
En trädgårdsros invid spegeln i guldram påminner om livskraften som alltid kommer igen.