Hon är uppvuxen med hundar, katter, kor, får och hästar på en gård i Småland. Pappa jobbade med skogen och åkrarna och mamma var läkare och senare moderat riksdagsledamot. Det var när hennes mamma började pendla till Stockholm och riksdagen som Anna fick smak för stadslivet.
Hon bestämde sig för att flytta till Stockholm och bli journalist och efter några vändor på olika redaktioner insåg hon att tv var hennes grej. Hon blev redaktör på Robert Aschbergs produktionsbolag Strix Television i början av 1990-talet. Det gick bra, hon jobbade sig uppåt och fick börja köpa in rättigheter från andra länder.
Det var så hon kom över ett nytt tv-format, utvecklat i England men ännu inte förverkligat någonstans. Ett gäng människor skulle skickas till en öde ö, delas upp i två lag och utföra olika tävlingar. Ett öråd skulle i varje program rösta ut en deltagare.
– Ingen trodde på det och ändå fick jag det insålt till SVT, det var förstås en milstolpe, säger Anna Bråkenhielm.
"Robinson" blev ett av 1990-talets mest omtalade tv-program och känslorna svallade i fikarummen. Kvällstidningsrubriker rasade mot "mobbnings-tv" - men publiken älskade det. Till slut fick även kritikerna lägga sig platta: reality-genren var det nya heta.
Alla produktionsbolag ville göra dokusåpor, men få gjorde det lika framgångsrikt som Anna Bråkenhielm. Hon blev vd för Strix, fortsatte nosa upp intressanta format, sa upp sig och startade produktionsbolaget Silverback. Succéerna fortsatte, vissa av dem visas fortfarande på tv.
Men i dag har Anna Bråkenhielm lämnat tv-världen. Hon tyckte att tv-mediet hade stagnerat, och när hon sålde sitt bolag valde hon att förverkliga en gammal dröm i stället, den om en egen hästgård. Nu tränar hon dressyrhästar i Skåne samtidigt som hon har kvar ett ben i Stockholm med flera uppdrag för olika företag, några av dem även utomlands. Hon reser mycket och bor sällan på samma ställe mer än en vecka. Hon har tre olika bostäder.
– Det kanske många kan tycka verkar jobbigt, men det ger mig väldigt mycket. Det är en kombination av att jag vill vara rotad någonstans och ha ett hem, och att jag har ett stort frihetsbehov, jag blir väldigt lätt uttråkad.
Hon är lycklig över att vara tillbaka bland djur och natur, men i grund och botten driver hon sin hästgård med samma affärssinne som en gång drev henne att köpa och sälja tv-idéer.
– Jag antar att jag har en förmåga att se och känna igen potential i ett tidigt skede. Det gäller både hästar, tv-idéer och unga begåvade medarbetare.
– När jag har anställt folk har jag gått mer på personlighet och inställning än på erfarenhet. Det är samma sak med hästar, jag köper hellre en spirande talang än betalar jättemycket för en häst som redan har ett track record. Det är roligare att vara med och forma och utveckla själv.
Malin Eijde/TT