Hon är noga med att poängtera att det inte är något glassigt glidarjobb hon har fått. Nej, SVT-profilen Kappelin fick arbetet som chef för Medelhavsinstitutet Villa San Michele i hård konkurrens med andra sökande. Och inte har hon tid att glida heller. Dagarna är fyllda av arbete. Hon är chef för ett museum, en stipendieverksamhet, ett café, ett fylligt kulturprogram och själva underhållet av läkaren Axel Munthes livsverk – villan och den prisbelönta trädgården på en stor egendom med utsikt över Neapelgolfen.

”Fantastiskt” och ”underbart” är återkommande ord när Kristina ska beskriva sin nya tillvaro. Hon bor i Anacapri, den lilla staden på paradisön Capri i södra Italien. En turistmagnet sommartid, på vintern en folktom, blåsig och isolerad plats. En viss oro kände hon före flytten. Hur klarar man lågsäsongen på en ö när man har levt hela sitt liv i storstäder?

Kristina Kappelin är uppvuxen i Malmö och har bott större delen av sitt vuxna liv i Rom, med undantag för några år i Paris och New York. Till Italien kom hon först som turistande tonåring med familjen. Senare, biten av ”Italienbacillen”, återvände hon målmedvetet. Nyutexaminerad från journalisthögskolan i Göteborg, fast besluten att nagla sig kvar i Italien som frilansjournalist.

Artikelbild

| Kristina Kappelin har lämnat journalistiken och blivit chef för Villa San Michele. Maken Stefano, som är pensionär, har flyttat med. Men hon lämnar inte journalistiken helt och vill göra en podcast med kulturstipendiaterna på villan.

Det lyckades hon med. Om än inte så framgångsrikt till att börja med.

– Det gick jättedåligt eftersom jag bara vände mig till en tidning, skrattar Kristina. Jag till och med slutade röka 1986, för att cigaretterna kostade 2 500 lire och det var en fjärdedel av min dagsbudget. Men då förstod jag att man kan inte hålla på så här, jag måste ha fler kunder.

Hon var kulturintresserad, men kulturjournalistiken var utfattig. Sport och ekonomi, däremot – där fanns efterfrågan. Sagt och gjort. Kappelin fick läsa på, bytte profil och började framgångsrikt frilansa för tv och tidningar i Sverige. Hon har med åren träffat alla från påven till Berlusconi och skrivit böcker och rapporterat om allt från politik, ekonomi, Vatikanen, socialreportage, maffia, migration och fotboll.

Ett av hennes bidrag till sportjournalistiken är språket och tilltalet. Hon bröt av genom att intressera sig för idrottsutövarna som personer, och genom att låna kulturjournalistikens tilltal.

Artikelbild

| Kristina Kappelin kom till Italien första gången som turistande tonåring och har bott större delen av sitt vuxna liv i Rom. Nu är hon bosatt på ön Capri. "Det är en magisk plats, det är så vackert, så rogivande", säger hon.

– Jag kunde ju inte jargongen, ”mitt i krysset” och allt det där, utan fick uttrycka mig på ett annat sätt, säger Kristina. Sedan är det roligt att tänka på att vi var rätt få kvinnor på den tiden. Jag var egentligen en av de första lite mer kända kvinnliga sportjournalisterna.

Hon bosatte sig i Rom, där hon levt med maken och journalisten Stefano och deras gemensamma dotter, ett liv rikt på god mat, goda vänner – och fotboll. Kristina Kappelin beskriver sig som hängiven ”romanista”. Hon har i yrket träffat många stora fotbollsspelare, från Baggio till Maradona, men inget går upp emot Romas egen stjärna Francesco Totti.

– Jag både beundrar honom som spelare och intresserar mig för honom som person. Och för hans familj – hans barn, hans fru. Det är lite genant men så är det.

Efter alla år i Italien, känner hon sig svensk eller italiensk? Både och. Två kulturer, helt olika, båda med något eget att erbjuda. Den italienska toleransen, den svenska förmågan att organisera ett samhälle för alla. Hon är stolt över att ha lärt sin dotter svenska, trots en helt italiensk skolgång.

– I vänskapskretsar och med familj är Sverige ett underbart land. Däremot finns en kyla i samhället, tycker jag, och väldigt lite tolerans för olikheter och svagheter. Det är inte lätt att vara annorlunda i Sverige. Det är betydligt lättare att vara annorlunda i Italien – trots allt.

Nu fyller hon alltså 60 och firar in födelsedagen med nytt jobb, ny karriär, och – för första gången i sitt liv – en anställning. Och hur var det med oron inför flytten från storstadspulsen? Obefogad, visade sig.

– Jag är så glad över att jag vågade ta det här steget. Det är en magisk plats, det är så vackert, så rogivande och ett sådant privilegium att få lov att förvalta detta viktiga svenska kulturarv.