Det enda regn som kom den sommaren kom på midsommarafton och då kom det bara som lite dagg. Källor och brunnar sinade och sprack i botten. Skörden uteblev och nöden blev enorm.
1914 var det så dags igen. Inte sedan 1868 hade det varit så regnfattigt. Inga majregn som det brukade. Däremot hade 1912 och 1913 varit riktiga blötår så det fanns grundvatten. Man hade ännu inte heller grävt ut kärr och mossar i den utsträckning som skedde senare. Det fanns alltså ”reservvatten”. Idag skulle det vara sämre med ”reservvatten”. Inte på hela sommaren regnade det detta år. Många kvällar hängde regnet över trädtopparna men på morgonen var luften klar och solen sken igen. Skörden gick till 90 procent förlorad i de flesta trakter. Rågen var det som klarade sig någorlunda, den tål torkan bättre.
Tack vare att det fanns gott om folk på den tiden så fanns det något lite hopp. Sjöar med sin växtlighet och kärr slogs och löv hackades så att jordbrukarna kunde ha kvar sina kor. På den tiden skedde slåttern med liar och räfsor. Havren blev på sina håll bara 12–15 cm, långt från det vanliga. Den handskars och östes upp i bosskorgar för att sedan hamna i tröskverket.
Också de stora skogseldarna härjade 1914. Den svåra torkan och stormar bidrog till förödelsen. Vid Spannarboda härjade den största branden till ytan i denna trakt. Högsjö gårds skogar led den största förlusten vad gäller skadegörelse, då värden för miljoner brann upp.
Det var vid 2-tiden en juli-morgon som skogsbranden bröt ut. Den började invid järnvägen alldeles på gränsen mellan Närke och Sörmland, ca 5 km väster om Högsjö station. Gnistor från tåget antände skogen. Eftersom sommaren var den torraste i mannaminne och skogen knastertorr så fick elden ett förödande förlopp. Elden börjad bland ungskogen som vuxit upp efter en brand som ägde rum där på 1890-talet. Den gången gick inte elden lika besinningslöst åt skogen.
Även året 1941 var ett torrår av liknande mått. Då blev livsmedelsimporten stoppad på grund av kriget. På en gård skördades vanligtvis ca 150 lass hö. 1941 blev det 11. Än en gång blev det löv från skogen som fick bli räddningen. Militären fick rycka in och skaffa foder i form av vass och tallris.
En ännu tidigare brand i samma trakter ägde rum 1843. Om den branden berättas följande: Ägaren av Bysta och Breven, August Anckarsvärd, lät sin rättare på Bråntorp påtända en mossodling vid Sigfridsboda den 17 juni 1843. Blåsten var hård och elden kastade sig över Sigfridsbodas skog. Situationen blev kritisk då bevakningsmanskap saknades. Fredrik Ulrik von Aken, Högsjögodsets ägare, gjorde gällande, till synes med rätta, att slarv förelåg från granngodsets sida. Han menade att Bystagodsets folk inte arbetat på att förhindra att elden spred sig på Bystas ägor. Åbon på Sigfridsboda upptäckte att elden hade övergått från Bråntorps mosse till Sigfridsboda mosse, varför han med gårdens folk och grannars hjälp bekämpade elden. Emellertid spred sig elden till skogen vid Sigfridsboda. Då hade 3 eller 4 personer anlänt från Bråntorp för att hjälpa till. När elden nått Sigfridbodas gärde anlände från Högsjö förstärkning av smeder, bönder och torpare som von Aken hade uppbådat. Läget lugnade ner sig men på kvällen vid sex-sjutiden upptäcktes att elden blossat upp vid Bråntorps ö. En stor del av manskapet måste bege sig dit för att försöka hejda elden. ”Mycket människor var då behjälpliga, men jag såg ej någon från Bysta, utan enligt rykte skulle de varit utsatta på den sida som tillhör överste Anckarsvärds skog” berättar ett vittne. Von Aken gjorde ersättningsanspråk för förstört timmer och fick också ersättning varför man antar att beskrivningen ägde sin riktighet.
För att återgå till branden 1914. Ett tiotal personer som fanns i närheten försökte släcka men elden var för kraftig. Röken spred sig över Vingåkersslätten och fabriksvisslan i Högsjö gav signal i tre timmar. Folk kom från alla håll för att hjälpa till. Tågen stannade och plockade upp folk för vidare transport till brandstället. Vid något tillfälle spred sig dock elden över järnvägsspåret så att tåget måste stå still i 1,5 timme. Så småningom kom folk även från fabriker i Katrineholm för undsättning.
Nedanstående episod finns i Vingåkershistorier av Harald Ottosson:
”Skogsbranden utlöstes som tidigare nämnts av tåget. För att släcka tillkallades militär från bl.a. Örebro. De kom med tåget, som av den anledningen stannade mitt ute på linjen.
Med på tåget var spjuvern Charles Pettersson och vid det extra stoppet kunde han inte låta bli att skämta utan gick igenom vagnarna och ropade: ”Resande mot Slängbäcken och Sigfridsboda, ombyte av tåg!” Passagerarna plockade skyndsamt ihop sitt bagage och klev av. Det blev massor av folk stående ute på spåret innan konduktören kunde övertyga dem om att de blivit lurade och få in dem i vagnarna igen. Förmodligen är det enda gången som torpen Slängbäcken och Sigfridsboda blivit utnämnda till järnvägsstationer.”
Många gårdar var hotade och innevånarna bar ut sitt lösöre som kunde räddas. Vid torpet Fågelö brann det i knutarna på stugan. Jordkällartaket, som var av trä, blev lågornas rov. Även i en av knutarna på en banvaktsstuga brann det men elden kunde, precis som vid Fågelö, hejdas. Älgar och rådjur sprang för livet undan lågorna, som under andra dagens blåst for fram i rasande fart. En dråplig syn blev det när rävar och harar, fåglar och andra djur sprang omkring benen på släckningsmanskapet för att, som det såg ut, söka skydd.
Så småningom anlände militär från Malmköping, Svea Livgarde i Stockholm och Vaxholms grenadjärer m.fl. Deras uppgift var bl.a. att hugga upp brandgator och eftersläcka. Vatten var det ont om, det var ju torrår. Det lilla som fanns i gårdarnas brunnar tog snart slut. Vagnslaster med vatten sändes från Katrineholm, tappat på ölfat. Högsjö fabrik gjorde en god insats genom att bistå med proviant till släckningsfolket. Svårast var det med vatten för att släcka törsten i det heta släckningsarbetet. Man löste det helt enkelt genom att ta sjövatten.
Det var ca 3000 personer som deltog i släckningsarbetet. Ett tag var även torpen Sigfridsboda, Slätfallet och Herrfallet starkt hotade men kunde med militärens hjälp räddas.
Efter fjorton dagar blossade elden åter upp. Det var västlig vind och nu låg torpen Stora och Lilla Slängbäcken i farozonen. Samma släckningsmanöver upprepades. Första elden ödelade 1 500 tunnland och den andra 4 500 tunnland.
Brandgator höggs upp bl.a. vid Slängbäcken. Militären fick såga meterhögs stubbar i den stora tallskogen. Snart fick emellertid militären annat att göra. Första världskriget hade brutit ut och mobiliseringen började.
Sensommaren och hösten 1914 utmärkte sig för en mycket svår torka speciellt i de mellersta delarna av Sverige. En stor brand härjade vid Spannarboda i Närke nästan samtidigt som Högsjöbranden. Den branden omfattade 6 000 tunnland skog och omkretsen var ca tre mil.
Den långvariga bristen på nederbörd drabbade både vattenkraft, industri, jordbruk och hushållningen. Torkan rådde inte bara i Sverige utan sträckte sig ut över Europa.
Källhänvisning: Katrineholms-Kuriren, Högsjö Kulturmiljöförenings arkiv, Intermedia och Harald Ottosson - "Vingåkershistorier".