‒Jag har kämpat mycket här. Jobbat och jobbat. Jag blir glad när människor säger tack för att du finns här i Valla. Under de 25 år jag har jobbat här har jag lärt känna dem som har fötts här, och som har blivit pappor och mammor. Det är bra med Valla; man blir vän med alla. Det är jättebra att vara på en liten ort, säger George Al-Khabbaz.

Som ung närde han en dröm om Sverige, han vet inte varifrån den kom. Likt andra unga människor ville han se något annat än sin uppväxtmiljö. I hans fall var det Syriens huvudstad Damaskus. Han utbildade sig till elingenjör och arbetade några år i hemlandet.

‒1989, den 25 december, började jag en resa, en lång resa. Den 8 februari 1990 kom jag till Sverige, allra först till Ystad. Jag kom till Katrineholm direkt efter, och sedan till Västerås. Där bodde jag till -93.

Artikelbild

George Al-Khabbaz fyller 60 år i dag och firar med öppet hus med kaffe och tårta på sin restaurang. Här ses han med sina söner André och Antoni i bakgrunden. "Just nu är mitt liv jobb och familj. Men man kan inte köra livet ut. Vi får se", säger George om framtiden.

När han fick höra talas om att en pizzeria i Valla var till salu passade det honom fint.

‒Jag kände väl till orten, eftersom jag hade bott i Katrineholm.

Vid flytten till Valla var George ensam.

‒1994 gifte jag mig. Vi har fått fyra barn. Vi tycker att det är bra och lugnt i Valla, bra för familjen. Min fru jobbar på förskolan i Sköldinge.

George jobbar mellan tio och tolv timmar varje dag. Hans fru Fadia arbetar också på pizzerian efter att hon slutat på förskolan. Just nu är även sonen Antoni en del av arbetsstyrkan. Bostaden finns alldeles i närheten, en fördel när arbetsdagarna är långa.

Kontrasten mellan mångmiljonstaden Damaskus och Valla är stor, och till en början saknade George stadslivet. Det var bra i Syrien när han flyttade därifrån.

‒Det var frid och fröjd. Folk var glada.

Kriget har nu pågått i åtta år.

‒Hela landet och halva världen är inblandade. Folk lider hemskt. Kriget kommer att ta slut. Men när?

George har fyra av sina syskon i Damaskus, ett syskon i Sverige.

‒Pappa och mamma är borta. Mamma dog 2014. Vi kunde inte vara med hennes sista stund. Det var svårt att flyga dit. Livet är hårt ibland.

Att resa till Syrien är inte att tänka på.

‒Vi har inte varit utomlands på åtta år.

Vad drömmer du om?

‒Fred på jorden, inte bara i mitt gamla hemland. Och jag vill att min familj ska lyckas.

George Al-Khabbaz har anledning att vara stolt över sin verksamhet.

‒Inte många har en pizzeria i 25 år.

Det räcker inte bara med att vara på en plats, kunderna måste vilja komma också, konstaterar han. Och det gör de.

Hur har du lärt dig att laga mat?

‒När jag var ett litet barn följde jag alltid min mamma. Jag är intresserad av matlagning, och försöker utveckla rätterna.

George har ingen fritid att tala om, men han tycker om att titta på fotboll och spelar på hästar ibland. Böcker finns ingen tid till, men han köper tidningar och följer nyheter på tv och text-tv.

Han inser att han behöver dra ner på tempot. Kroppen protesterar ibland.

‒Man är inte ung längre, säger han.