Den sista tiden vistades Leif på Lövåsens sjukhem (nu kallat Lövåsgården) i Katrineholm. Närmast sörjande är bonussonen Gilbert Johansson.
På 1980- och 1990-talen var Leif min chef på kulturförvaltningen i Katrineholm. Men jag hade redan tidigare stött på hans namn. När jag på 1970-talet var med i Centerns Ungdomsförbund, som då stod till vänster, läste jag en artikel av honom – Var står Centern? – i Politisk Tidskrift.
Leif arbetade också en tid som ombudsman för centern. Men sedan gick han över till socialdemokratin. Den främsta anledningen var – enligt honom själv – att han ville ha svensk kärnkraft.
När musikalen Chess sattes upp i Katrineholm 1990 stod Leif på scenen som konferencier. Han arbetade också med återupptäckten av kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.
"Leifs initiativ och starka engagemang var avgörande till att vi bildade Kulturföreningen Fogelstad", säger sångerskan Marie Selander.
Leif insåg också tidigt behovet av digitalisering – även inom kultursektorn. Han hade själv arbetat med datorer sedan tidigt 1970-tal. Dessutom hade han varit stridsflygare, vilket är synnerligen ovanligt för en kulturchef.
Tyvärr drabbades Leif av allvarliga hälsoproblem. Han fick den svåra sjukdomen ME – en form av kroniskt trötthetssyndrom. Detta fick till följd att han tvingades sluta som chef. Men hans livsgärning var därmed inte slut.
Med en avancerad digitalkamera lyckades han fotografera sällsynta fjärilar. Han lär till och med ha fått en del bilder publicerade i fackpressen.
Jag besökte Leif ett par gånger i hans villa i Äs. Några telefonsamtal blev det också – särskilt vid juletid. Men med tiden ebbade vår kontakt ut.