Den 9 december avtackades de båda vid en musikgudstjänst i Floda kyrka, där de haft sina respektive tjänster de senaste åren, Lars som präst och Torgun som musiker och informatör. Lars och Torgun Frisk blir pensionärer, och har inga bestämda planer framöver.

‒Det som drar i oss är, ett, barnbarnen, och, två, Grekland, vi har ett pörte där, bara ett enkelt hus, ingen lyx, säger Lars.

De trivs fint i sitt hus på Götgatan i Katrineholm där det finns plats för barn och barnbarn, och en stor trädgård att ägna sig åt. Att få njuta mer av det ligger närmast till hands.

Artikelbild

Brädspelet står alltid framme hos Lars och Torgun Frisk. "Det är ingen idé att ställa in det, vi spelar minst ett spel varje dag", säger Lars Frisk. De har nött ut några spel genom åren, en välbehövlig avkoppling i allt arbete. Paret har jobbat både i Sverige och i Skut, Svenska kyrkan i utlandet, i dag kallad Utlandskyrkan.

‒Bara att få ner tempot lite, för det har varit högt, i många år, säger Torgun.

De två möttes 1976 när Torgun just var färdig musikdirektör, utbildad vid musikhögskolan i sin hemstad Göteborg.

‒Jag fick ett erbjudande som gällde ett bygdespel i Dalarna, berättar hon.

Där fanns Lars.

‒Han skulle doktorera och jag skulle flytta till Tyskland.

Torgun skulle studera på Musikhochschule i Lübeck. Planen var att bli operasångerska. Lars skulle doktorera i biblisk arkeologi.

‒Jag åkte till Tyskland, men efter ett år kom jag hem, och vi gifte oss. Det var svårt att vara isär, vi kände att vi ville vara tillsammans. Efter ett år bestämde vi oss; vi satsar på oss. Så vi har skapat två andra karriärer och ett helt annat liv, säger Torgun.

Lars har sin bakgrund i Dalarna, det hörs fortfarande i hans dialekt.

‒Jag är uppvuxen i Stora Tuna. Min far var präst. Han var son till en fattig torpare. Min far var sjätte barnet, och han fick läsa. Men han var bonde i hjärtat, så jag är uppvuxen med det.

När paret Frisk startade på gemensam fot var det i Silvbergs församling i Dalarna.

‒Det var 500 personer och 2000 älgar brukar jag säga, berättar Lars.

Sedan dess har de upplevt många delar av världen. 1984 flyttade de till Kapstaden.

‒Det var väldigt intensiva år. Vi hade tre småbarn, säger Torgun.

De fick inblick i den sydafrikanska apartheidpolitiken som gjorde skillnad på svart och vit, och de absurda uttryck det tog sig.

‒När vi var där kunde man aldrig tro att Mandela skulle bli fri.

I två och ett halvt år var de där.

‒Och så kom vi tillbaka till vår lilla prästgård i Dalarna. Vi såg likadana ut på utsidan, men vi var förändrade på insidan. Det var bra för barnen att komma hem, säger Torgun.

Det drog att ta utlandstjänst igen, och nästa plats i världen blev Toronto.

‒Det var väldigt positivt och väldigt roligt att få komma dit, säger hon.

‒Kanada är ett fantastiskt land! De har tagit det bästa från Europa och det bästa från USA. Vi trivdes väldigt bra! säger Lars.

Bland annat med tanke på barnens skolgång ville de stanna längre än den första planen, och tjänsten blev förlängd, annars hade de blivit kvar ändå, berättar Lars.

Torgun gick med i Swea, en organisation för svenska kvinnor i utlandet, ett medlemskap som gav värdefulla kontakter.

Efter sex år åkte de hem till Sverige och tjänst på Djurö i Stockholms skärgård.

‒Vi fick en båt till Lars stora glädje.

‒Jag använde den i tjänsten rätt mycket. Om jag skulle till någon ö var det bra att ha en egen båt. Då kunde jag sitta kvar så länge som det behövdes och stanna hos människorna.

Torgun hoppade in som organist.

‒Så småningom blev jag kyrkvaktare. Det var väldigt trevligt. Vi trivdes på Djurö, men efter nio år kände vi att ska vi komma ut något mer så ska vi göra det innan vi blir för gamla.

De skrev tvåårskontrakt för tjänst i Liverpool. Lars var sjömanspräst. Han berättar målande om hur fartygen kom in på floden Mersey och hade omkring sex timmar på sig vid kaj. Tidvattnet styrde avgången. Under den tiden gav sig Lars ut till skeppen, dag som natt.

‒Jag älskade det jobbet! Det är pang på! Det gillar jag, säger han.

Torgun var kantor, husmor och skötte kontoret.

Sista utlandstjänsten blev Aten. Tillträdet där blev dock förskjutet några månader. Dagen innan flytten skulle gå från Liverpool drabbades Lars av en hjärtinfarkt, och sedan ytterligare en. Tillträdesdatum den 1 september 2007 blev den 1 januari 2008 i stället, och Lars började då på halvtid. Under sin tid i Grekland flyttade paret kyrkan från Atens hamnstad Pireus till ett hus inne i Plaka i centrala Aten. Torguns kontakter var det som löste fastighetsfrågan när sjömanskyrkan skulle flyttas in till staden.

Sedan 2010 har paret varit verksamma i Katrineholmsbygdens församling. Lars var först både enhetschef i församlingen och präst i Floda, men efter en tredje hjärtinfarkt satte han stopp för dubbla jobb.

‒Jag kunde ha strukit med. Men det har gått bra, konstaterar han.

Paret har verkat i Floda och bland annat utvecklat musikverksamheten.

‒Floda har betytt mycket för oss. En stor glädje. Så det blev nog en bra punkt. Vi hoppas Floda får fortsätta utveckla det fina musiklivet, säger Torgun.

Vad har det betytt för er att ni har varit två?

‒Det är det som har löst problemen, och det som har burit oss, säger Lars.

‒Vi har haft samma mål, dragit år samma håll. Och vi har haft många år att skava av oss ojämnheter, säger Torgun.