Jens Nilsson känner kyrkogården väl, efter 43 års anställning. Under de åren har han även sett sig om i världen.

Han växte upp i Vingåker, pappan var verkmästare på Spånga snickeri.

‒Jag tänkte väl att jag skulle bli någon kontorsråtta; jag gick kontor och distribution på gymnasiet i Katrineholm. Jag jobbade ett år på Spånga snickeri, men så blev det dåligt med jobb där, och då sökte jag mig till kyrkogården. Jag började -75, i maj, och i augusti fick jag fast anställning, berättar han.

Artikelbild

Jens Nilsson är nybliven kyrkogårdsföreståndare i Vingåker. Hans företrädare Anders Lindskog har gått i pension.

Innan dess hade Jens gjort militärtjänstgöring på Gotland, och ett halvårs FN-tjänst i Sinai, 1973.

‒Det lät spännande, säger han om FN-tjänstgöringen.

‒Då var det rätt så lugnt. Det var mycket bevakning, vi låg vid Suezkanalen. Det var annorlunda. En upplevelse.

Nyfikenhet lockade ute i världen. Tillsammans med några kompisar från Vingåker reste Jens i Asien i ett halvår.

‒Vi skulle till Kathmandu. Vi klev upp till base camp på Mount Everest. Sen åkte vi till Thailand, Malaysia, Singapore, Indonesien och Bali.

Vänner från Australien kom på besök i Vingåker. Det resulterade i en sejour down under.

‒1986 bodde jag i Australien ett halvår. Våra vänner hade fårfarm där.

Äventyraren Jens har fått sitt. I hans arbetsrum står pärmarna i prydliga rader i bokhyllan, och han håller även ordning på ett annat ställe än på kyrkogården.

‒Jag är Ove i bostadsrättsföreningen Orangeriet 1, säger han och skrattar.

Där är han ordförande, och håller i ekonomin med bestämd hand så att det ska finnas pengar att ta av när man behöver, förklarar han.

Hans nya tjänst kommer att kräva en hel del, konstaterar han. Uppgifter som inte har legat i uppdraget förut har tillkommit, däribland att ha kontakten med allmänheten som hör av sig om begravningar och gravskötsel. Han ska vara med ute och leda och fördela arbetet, sköta löner, löne- och utvecklingssamtal, och ha ansvar för utveckling av verksamheten. Han har tidigare ersatt sin föregångare vid olika tillfällen, så han är väl insatt.

På frågan vad som genom åren har tilltalat honom med jobbet säger han:

‒Att man får jobba ute. Efter alla år vet jag vad som ska göras. Man får rå sig själv. Och bra arbetskamrater, även uppe i Kyrkans hus. Jag tycker det funkar bra.

Får du filosofiska tankar när du är på kyrkogården?

‒Det blir mer och mer att man känner igen folk. När jag började var det gamla människor som låg här. Nu är det folk i min ålder. Det är tragiskt när yngre människor avlider, och allra helst små barn. Då blir det väldigt jobbigt.

‒Annars är det rofyllt att gå här. Det är en oas i samhället brukar vi säga. Man träffar mycket folk här. Människor som är i sorg. Då kan man inte säga nej. Då måste man stanna av och lyssna. Det är viktigt.