Jesus i pannrummet

Krönika av Emma Eriksson

Livet på landet är sällan tråkigt. Nu har en familjemedlem flyttat tolv meter upp i ett skatbo och en annan har fått en uppenbarelse i pannrummet.

Jag var en grisblink från att ge upp hoppet när ystra april gjorde sin storslagna entré. I ett huj lyfte våren på sjöspegelns isiga lock och de röda flickcyklarna har hämtats ur sin ladugårdsdvala. I de ljusa kvällarna bräker granngårdens lammungar och deras ömma mödrar.

Herden visar sig en regnig påsklovsdag när pappan drabbats av någon slags pysselnoja och dragit i gång tillverkning av papier maché-grunkor med ungarna. På jakt efter gamla tidningar att strimla gör den nyblivna sjuåringen ett oväntat fynd i pannrummet.

“Pappa, vet du vem det här är?” undrar hon och viftar med en torkad tujakvist.

“Eh näe” svarar pappan som aldrig har gått i söndagsskola.

“Det är Jesus när han är uppspikad!” förklarar hon bestämt och visst har hon en poäng.

Jag lämnar deras bibliska tapetklisterkladd för att hålla ett öga på minstingen som rattar eljeep. Hiskeligt fort och runt runt kör treåringen ivrigt vinkande i en allt snävare cirkel. Ett tu tre brakar hon rätt igenom paradisbuskens taggiga grenverk. Illvrålet tyder på att hon inte rattat genom pärleporten direkt. Jag torkar hennes tårar och blåser på det ilsket röda korstygnsbroderiet över panna och kinder.

Så där är det i livet emellanåt. Just som man fått upp styrfarten krockar man med verkligheten och får kravla sig upp på fötter igen.

Vissa lär sig aldrig och till dem hör familjens gråa tiger Harry. Med sin fäbless för trädäventyr siktar han högt. På lillmattes nioårsdag flyttar kattrackan hemifrån och upp i det gigantiska päronträdet. Skatornas övergivna skrytbygge 12 meter upp i toppen blir hans ungkattslya och hela dagen sitter han där och spanar på småfåglarna.

När skymningen och minusgraderna faller gråthulkar min otröstliga födelsedagsflicka hjärtskärande i mina armar nedanför trädet. Länge och förgäves har hon ropat på sin lilla skyddsling.

“Mamma, han tycker inte om mig längre” snyftar hon förtvivlat.

Jag kramar henne extra hårt och förklarar att man måste ge sina ungar frihet om man älskar dem. Själv grips jag av det stora vemodet vid tanken på att även hon en dag ska flyga ur vårt bo. Efter sin kylslagna skatbo-hajk återbördas den motsträviga katt-o-nauten nästa morgon. Lika fenomenal som han är på att klättra upp, lika oduglig är han på att komma ner. Ändå beundrar jag hans mod. Den som vågar växer.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

KatrineholmExtraKrönika
Relaterat