Larson har blivit ensam, hans fru är död och själv är han trött. Till och med katten Johan Sebastian har lämnat honom. Bara minnen finns kvar.
Gubbar som har fått för sig att livet är slut, men som plötsligt får bättre saker för sig än att mer eller mindre långsamt tyna bort, finns det gott om just nu. Se bara på "En man som heter Ove".
Likt honom får Larson ett uppdrag som ger livslusten tillbaka. Grannarna ska åka på semester och sonen i huset ber Larson ta hand om en blomkruka med bara jord.
Motvilligt går Larson med på att vara krukvakt och ur det lilla fröet i jorden växer inte bara något grönt, utan även en ny livsglädje.
"Huset som vaknade" är vemodig och varm, ledsam och glädjerik och Martin Widmarks sätt att berätta för tankarna till Sven Nordqvists underbara "Hattjakten" som också den handlar om en gubbe som ser tillbaka.
Polska illustratören Emilia Dziubaks bilder är rent av magiska, med mörker och slingrande rötter och damm i gubben Larsons hem – saker som står i bjärt kontrast till ljuset som kommer in när Larson till slut får tillbaka livslust och glädje och slipper vara ensam.
"Huset som vaknade" är en bok att bli lycklig av.