Har de inte redan tillräckligt mycket svårigheter i sin dagliga livsföring? Varför gynna byråkratin när det nuvarande systemet varit på praktiskt?
En grupp unga flyktingar, bland annat afghaner, blir utredda på längden och bredden för att se om de har skäl att få stanna i vårt land, medan terrorn fortgår i hemlandet. en del till och med utvisas till Afghanistan fastän de har bott hela sitt liv i ett annat land, till exempel Iran.
Den ena ungdomen får bingo, rätt att stanna, kompisen skickas iväg med flyg efter att ha fängslats en tid. Rättsäkert?
Många av dessa ungdomar brinner av vilja att utbilda sig och komma i gång med ett normalt liv.
Varför inte satsa på utbildning och coachning i stället för att lägga mängder med tid och pengar på meningslösa utredningar om "skäl" för uppehållstillstånd.
En grupp människor med utbrändhetssyndrom får inte läkarintyg godkända av Försäkringskassan trots att de bevisligen inte har möjlighet att vara arbetsföra eller ha den arbetsförmåga som krävs i dagens ofta hårda arbetsliv
Misstroende från myndigheter ökar utanförskapet. Läkarnas kompetens nedvärderas av sparkrav på Försäkringskassan.
Antalet människor med personlig assistans ska minska eftersom det kostar mycket per år. Ett förslag som nu genomförs är att vältra över en del av kostnaderna på kommunerna som dessutom ska utvärdera behoven. Man tycks totalt ha glömt att de berördas personliga assistenter betalar skatt och ger de funktionshindrade möjligheter till ett rikare liv.
Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar har ökat på ett skrämmande sätt, köerna till BUP har ökat till alltför långa väntetider. Förflyttningen av BUP från Katrineholm till Nyköping har både praktiskt och geografiskt blivit till en ännu mer svåråtkomlig möjlighet att få hjälp.
Det senaste exemplet är indragning av vårdhundar och detta i en tid när man vet att ett stort samhällsproblem är bristande medmänskliga relationer och ensamhet.
Bakom denna "misshandel" av utsatta grupper hänvisas ofta till besparingsskäl, samtidigt som samhällsekonomin går som tåget. Det blir en trovärdighetskris för välfärdsbygget och ansvariga politiker.
Ovanstående exempel på hur utsatta grupper hanteras visar att välfärden är hotad och borde leda till politiskt ansvarstagande. Dessa röstsvaga grupper verkar inte vara av intresse för de stora partierna. Det gör saken ännu allvarligare. Man borde kunna förvänta sig en mänsklig välfärd med känsla för utsatta grupper och människor
Göran E. Hallberg