Det pågick ett antal mindre krig, men inte i vår del av världen. Vi var oroliga för kärnkraft och stormaktskonflikt, men vi vågade ändå tro att våra barn skulle få det minst lika bra som vi själva.
Nu är jag pensionär med barnbarn och jag undrar hur dagens småbarnsföräldrar känner sig. Det är 12 år sedan jag plötsligt insåg klimatförändringens oerhörda hot. Det var inte lika tydligt då. Men jag var inte den enda ”alarmisten”, som vi ofta blev kallade. Vi läste vad forskarna skrev och vi funderade. Många blev liksom jag vettskrämda. Vi försökte få våra vänner och släktingar att förstå. Det var inte lätt, det var faktiskt nästan omöjligt. Klimathotet var så otydligt, så fjärran, så svårt att göra något konkret åt. Inte var det lättare att sprida varningarna bland arbetskamraterna. På en skola där jag arbetade kallade en chef mig för ”klimat-Pol Pot”. (Pol Pot var den upprorsledare i Kambodja som ansvarade för ett vidrigt folkmord på 1970-talet.)
Men hur är det egentligen att vara småbarnsförälder idag? Min generation orsakade stora koldioxidutsläpp när vi var unga, utan att förstå vilken skada det innebar. Men så är det ju inte idag. Idag vet alla – innerst inne – hur förödande vår moderna livsstil är, vilken fruktansvärd framtid som hotar barnen. Och en liten växande skara av unga föräldrar har reagerat och deltar i arbetet för att stoppa klimatförändringen. Men det är ju alldeles för få fortfarande. Så jag undrar: Hur tänker de andra? Hur tänker majoriteten av dagens unga föräldrar – innerst inne – om sina barns framtid? Har de ångest? Är de liksom jag var, gråtfärdiga?
Det är svårt att prata om klimatförändringen med unga föräldrar som inte tydligt har visat att de förstår. Man pratar inte gärna om sånt i vårt samhälle. Hellre om melodifestivaler och fotboll.
Al Gore sa en gång: ”Det är svårt för en man att förstå en sak ifall hans lön hänger på att han inte förstår den.”Är det kanske likadant med livsstilen? Att det är svårt för oss alla att förstå en sak ifall vår livsstil hänger på att vi inte gör det. Är det så att unga föräldrars passivitet idag beror det på att de innerst inne vet att de måste välja mellan sin livsstil och sina barns framtid?
Eller kan det handla om en känsla av maktlöshet?
Men de behöver inte känna det så. Vår livsstil är överdriven. Det går att leva enklare och billigare. Man kan ha roligt utan nya prylar, utan långa resor, med gemenskap. Och vi ÄR inte så maktlösa som vi kanske tror. Man kan engagera sig för barnens framtid och tillsammans KAN vi göra stor skillnad. Kolla in Citizens’ Climate Lobby som väcker hopp med sitt målmedvetna arbete i USA. Vi jobbar för en stigande avgift på CO2-utsläpp, där statens hela intäkt från denna avgift delas ut i lika stora delar till alla medborgare, månadsvis. Det är ett konkret förslag som drastiskt kan minska utsläppen, utan att skada ekonomin.
Lars Almström
Klimatsvaret – CCL Sverige