Signaturen Ch beskriver hur omvårdnaden av de boende inom äldrevården har försvunnit. Foto:

"Jag har upplevt kommunens nedrustning av äldrevården"

INSÄNDARE

Efter den senare tidens avslöjanden om missförhållande i äldrevården/hemtjänst erinrar jag mig mina egna (och vänners) erfarenheter under cirka 2005 och framåt:

Det här är en debattartikel med syfte att påverka. Det är den externa debattörens egna åsikter som förs fram, inte tidningens. Läs mer: Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

En nära anhörig till mig var i behov av dygnetrunthjälp och valde ett äldreboende, vilket vi anhöriga tyckte bäst. Hen fick eget rum och några egna möbler, fick med sig lakan med spets, som hen alltid legat under, diverse prydnadssaker och möbler och så vidare.

Allt var alltså frid och fröjd för såväl den vårdberoende som oss anhöriga. Jag besökte min anförvant så gott som varje dag och så gott som vid varje besök fanns personal, som sysslade med de boende. Det var varje förmiddag tidningsläsning i dagrummet, man rullade upp hår på damerna och filade och polerade naglar, gymnastik och rörelse övningar för samtliga på boendet, underhållning som film och besökande, musiker med mera.

Det fanns också en sjuksköterska för hela boendet, som värnade om de boendenas hälsa och välstånd. Gissa om vi anhöriga var nöjda och även vår kära släkting!

Månaderna gick och förändringens vindar började sin snålblåst. Vård- och omsorgsnämnden fick en ny "kreativ" ledare! Det skulle sparas! Sjuksköterskan försvann till någon jourtjänst inkallad "vid behov", personalstyrkan reducerades!

Borta var det, som uppfattades som omvårdnad av de boende! Utsmyckning ordnades av kommunalt ansvarig med dyr konst, i stället för att ta vara på de åldrande boendes egna välkända motiv.

Med andra ord har jag upplevt kommunens nedrustningar av äldrevården! Och jag är inte ensam eftersom jag själv är pensionär och hör diverse osmakliga exempel på, kanske inte vanvård, men brist på närvaro av empati, gällande både boende och hårt arbetande tjänstemänniskor.

Jag är evigt tacksam, att min anhörig vid sin bortgång 2010 (nästan 100 år) var både döv och blind, men vid fullt medvetet intellekt, inte var medveten om det omvårdnaden av hade förvandlats till.

Men heder åt de fantastiska anställda som orkade slita sig igenom dag efter dag. Jag talade en hel del med dem och fick den uppfattningen att de älskade de boende, men hade åsikter om nonchalans och oförstående redan på den tiden. Min anhörige dog 2010 och det verkar bara gå utför och utför med äldrevården.

Heder till töserna som flaggat för missförhållanden för så väl anställda som vårdtagare!

…..och vilken fruktansvärd benämning "brukare" är!

Ch

Läs mer om dessa ämnen

Insändare