I Sveriges skolor finns flera yrkesgrupper som tillsammans ska utgöra garanten för en kvalitativ utbildning av elever. Ingen tjänar på att någon av dessa grupper kastas under bussen av resursskäl. Alla på arbetsplatsen, eleverna inkluderade, behöver ha rimliga förutsättningar utifrån sina behov. Men tyvärr ser det inte ut så överallt.
Det gäller förutom lärare även skolledare med så stora uppdrag att det omöjliggör att vara en närvarande chef med tid till personlig kommunikation på vardagsbasis, studie- och yrkesvägledare med för många elever att vägleda eller kuratorer, skolsköterskor, socialpedagoger, mentorer, vaktmästare med flera som nog också kan känna igen sig i beskrivningen.
Elever som inte lyckas är fortfarande för många, medan lärare med för stora uppdrag och små möjligheter att avhjälpa bristerna är för få.
Jag träffade nyligen ett stort antal vuxna före detta elever som alla gått i musikklass i Katrineholm. Det var 25-årsjubileum och stor konsert med efterföljande fest. Flera elever kom under dagen och tackade (!) för en tid i deras skolgång som de kallade den bästa.
Min analys av varför deras minnesbild är så positiv är rätt enkel. Vi lärare som arbetade med eleverna då gjorde det tillsammans och vi hade möjligheten att skapa relationer till i stort sett varje elev.
I stora och små sammanhang möttes vi i allt från teoriundervisning, ensemblespel, luciatåg eller körsång. Glädje men även ordning och reda (med musikaliska förtecken) nämndes som viktiga faktorer av eleverna jag pratade med.
Ett stort antal evenemang som alla var ”på riktigt” genomfördes under de tre högstadieåren. Förväntningarna på eleverna var höga och vid de allra flesta tillfällena levde eleverna upp till dem med råge.
Varför denna betraktelse då?
Jo, en av hemligheterna bakom framgångarna är professionens/lärarnas möjlighet att autonomt styra utformningen och innehållet i det koncept som i exemplet gäller Katrineholms musikklasser. En skolledning som helhjärtat visar tillit och stöd är också en avgörande faktor.
En engagerad föräldraförening bildades omgående som support med praktiska göromål, även det livsviktigt. Allt var långt ifrån friktionsfritt, men mycket är möjligt med ett tillitsfullt samarbete. Största delen av skolans övriga personal slöt upp med stolthet och lärarna kände sig motiverade att genomföra undervisningen av alla skolans elever.
Investeringen i svensk skola behöver vara långsiktig och bred med bättre och reglerade villkor på plats för att locka nya människor till hela professionen.
SKR behöver fundera över detta när de huvudlöst anför ytterligare effektiviseringar som svar på Sveriges Lärares yrkanden i avtalsrörelsen.