Debatt: Värnar Göran Dahlström mänskliga rättigheter?

I slutet av förra månaden röstade Katrineholms kommun igenom en utökning av det tiggeriförbud som började gälla 1 augusti 2019. Ett resultat som Göran Dahlström, kommunstyrelsens ordförande, var extra stolt över. Beskedet om Katrineholms tiggeriförbud kom i samband med att Dahlström är nominerad, och finalist, i det prestigefyllda priset Innovation in politics, i kategorin mänskliga rättigheter, för kommunens satsning i utbildning inom HBTQ-frågor. 

Det är givetvis utmärkt att Dahlström engagerar sig för HBTQ-rättigheter. Men mänskliga rättigheter gäller inte bara vissa, utan alla. Det går inte an med att välja och vraka när en förespråkar alla människors lika värde. Så när Dahlström nu nomineras till ett fint människorättspris behöver hans politik granskas även i förhållande till andra, historiskt utsatta grupper som finns i Katrineholm.

Dahlström säger till SVT Nyheter i samband med Katrineholms omröstning att det inte ska vara “någon export av fattiga människor från de här länderna till Sverige.” Det ska uppmärksammas att människor inte kan exporteras i den förminskande bemärkelse Dahlström åsyftar, men än viktigare saknar argumentet grund. 

Utsatta EU-medborgare kommer inte hit för att Sverige är särskilt attraktivt eller svenskarna naiva. De kommer för att de måste försörja sig själva och sina barn, och för att de saknar försörjningsmöjligheter i hemlandet. 

Att förbjuda tiggeri, vilket riktas i synnerhet mot utsatta romer från Rumänien och Bulgarien, signalerar att vissa grupper skulle ha ett lägre människovärde än andra. Amnesty vet att den här politiken leder till att riktiga människor far illa, de blir förnekade sina mänskliga rättigheter för att ledamöterna som röstade för beslutet inte ska behöva exponeras för en person som sitter och säger “hej” till en utanför ICA.

De som tigger ska ”vara hemma, stötta sina barn och se till att barnen får en utbildning och inte sitta utanför en butik i Katrineholm och tigga,” menar Dahlström, utan att inse att de som tigger gör i största utsträckning det för att försörja sin familj och barn. Hur, menar Dahlström, ska de kunna stötta sina barn när de inte har pengar till mat på bordet eller möjlighet att bekosta barnens skolböcker? Förbudet är ett sätt att neka människorna deras enda möjlighet till försörjning i ett samhälle som så ofta blundar i stället för att hjälpa.

Amnesty kan visa att förhållandena för utsatta EU-medborgare i Sverige försämras, inte förbättras, av tiggeriförbudet: beslutet i Katrineholm hjälper ingen, utan omöjliggör ytterligare en försörjningsmöjlighet och cementerar ett fortsatt förtryck.

Folkrätten är tydlig: de mänskliga rättigheterna ska gälla alla, alltid, och medborgarskap eller social status spelar ingen roll. När människor är i Sverige har Sverige ett ansvar för att deras grundläggande rättigheter respekteras. Hela idén om mänskliga rättigheter urholkas när begreppet alla slutar omfatta alla.

Som nominerad till ett människorättspris är det viktigt att Dahlström visar att han på allvar ställer sig bakom denna princip.