I KK:s ledare den 16 juni stod att kärnkraften har en verkningsgrad på 90 procent. Det är ju helt fel, den är i verkligheten 30 procent! Är det okunskap är det sannerligen på plats att lämna några viktiga fakta om kärnkraft, som kanske inte är allmänt kända.
För det första, den låga verkningsgraden. Kärnkraftverk fungerar efter samma princip som vanliga värmekraftverk, d.v.s. omvandlar värme till el. Men efter den principen kan man bara omvandla en del av den tillförda värmen till el, och för kärnkraft är verkningsgraden 30 procent. Det betyder att för att få ut en kilowattimme el från ett kärnkraftverk måste man tillföra drygt tre kilowattimmar värme från reaktorn. De övriga drygt två kilowattimmarna måste kylas bort i havet eller luften och det innebär att kärnkraften i högsta grad bidrar till den globala uppvärmningen. Men detta nämns aldrig i dagens klimatdebatt.
För det andra, den dyrköpta kärnkraften. Den statistik som sa att kärnkraft är förhållandevis säker, fick sig en smäll när tsunamin slog ut reaktorerna vid Fukushima. Olyckan blev en påminnelse om att sannolikhetskalkylerna underskattar riskerna för extrema händelser. Hittills har fem kärnkraftverk tvingats stänga på grund av härdsmälta och ytterligare ett antal på grund av närheten till vad som bedöms vara farliga reaktorer. Att säkra stora, komplexa system – så vi slipper uppleva fler härdsmältor – gör kärnkraften dyrare. Därför skenar kostnaden för nya reaktorer.
Slutsatsen är att om ny kärnkraft skulle byggas i Sverige, kommer den att kosta minst tre, kanske fyra gånger så mycket som dagens. Det är väl huvudskälet att kraven på utbyggnad blivit allt tystare.
Kärnkraftens förespråkare framhåller, att det lägre priset på förnybara system är en följd av subventioner. Men priset på kärnkraftsel subventioneras ju också. Ska riskerna med en kärnkraftsolycka – inklusive evakuering och ombyggnad av hela områden (så som i Fukushima) – bäras helt av industrin blir det för dyrt. Då måste staten ta över försäkringskostnaderna vilket de facto innebär en subvention.
När den svenska kärnkraften byggdes, skedde det på en statligt reglerad marknad där kärnkraften subventionerades med mångmiljardbelopp och framför oss har vi ständigt ökande kostnader för rivning av kärnkraftverk. Och än värre, trots att drygt ett halvt sekel gått sedan starten finns i dag ingen hållbar lösning för hur kärnavfallet ska slutförvaras! Hur kan man då i KK-ledaren så ovetande och korttänkt framhålla "kärnkraftens ekonomiska fördelar"?
Bengt Olsson
Civilingenjör