I en tid när städer kämpar för att behålla sin själ, ser vi hur kulturen i Katrineholm tystnar.
Jag har under lång tid följt hur kulturen i Katrineholm sakta men säkert trängts undan. Det som en gång var ett levande kulturliv, där unga och lokala förmågor kunde skapa, uttrycka sig och hitta gemenskap, är i dag hotat. Replokaler har stängts, kulturhus som Inferno förfaller, och beslutsfattarna verkar varken ha vilja eller förmåga att förstå vad som håller på att gå förlorat.
Under ledning av Socialdemokraterna har kulturen fått stå tillbaka till förmån för projekt som mest verkar handla om att skapa snygga rubriker – inte om att möta människors verkliga behov. De säger att de satsar på unga och framtiden, men de satsningar som görs når sällan de ungdomar som står utanför, som behöver plats, mening och uttryck. De som inte passar in i idrottens strukturer eller i kommunens färdigpaketerade projektidéer.
Det finns många unga i Katrineholm som inte bara konsumerar kultur – de skapar den. De spelar i band, skriver texter, producerar egen musik, målar, dansar, filmar och drömmer. Men de har allt färre platser att vara på. Lokala band som tidigare kunde repa på Inferno får nu söka sig utanför kommunen. Kulturen tystnar inte bara i rummen – den tystnar i människors inre.
Inferno har varit en sådan plats där kulturen levt. Där har generationer av ungdomar hittat sin röst genom musiken. Det har inte varit ett kostsamt prestigeprojekt – det har varit en fristad. En öppen dörr till kreativitet, gemenskap och självkänsla. Nu är huset hotat. Och i stället för att utveckla det, väljer man att låta det förfalla. Samtidigt ekar våra ungdomsgårdar tomma på kvällarna. Det saknas konserter, dansgolv, öppna scener och mötesplatser där unga kan växa, skapa och känna att de hör hemma – i sin egen stad.
Katrineholms ungdomar förtjänar mer. De förtjänar en kulturpolitik som tar dem på allvar. En politik som förstår att kulturen inte är en kostnad – det är en investering i framtidstro, identitet och samhörighet.
Kultur är inte lyx. Det är en nödvändig del av ett fungerande och mänskligt samhälle.
Vi behöver politiker som ser värdet i det lokala, i det vardagsnära, i det våra ungdomar skapar själva. Som vågar tro på människors vilja att uttrycka sig – inte bara anpassa sig.
Jag vägrar acceptera att Katrineholm ska bli en stad där tystnaden breder ut sig. Vi behöver investera i våra lokala kulturinitiativ, öppna dörrar till replokaler, rusta upp Inferno och skapa långsiktig planering för en levande stad.
Det handlar inte bara om musik och konst – det handlar om att ge invånare en plats, en röst och ett värde.
Så jag ställer frågan: Vad vill ni att Katrineholm ska vara för stad?
En plats där tystnaden breder ut sig – eller en plats där unga drömmar får ta plats, höras och växa?