Den 6 februari drog LO igång sin valkampanj. Målet är som vanligt en socialdemokratisk seger, vilket leder till frågan; hur länge kan de fortsätta med detta? Under 70- och 80-talen röstade 60-70 procent av medlemmarna på Socialdemokraterna. 2010 hade det sjunkit till runt hälften och med tanke på SD:s framgångar bland LO-medlemmarna sedan dess, har andelen förmodligen krympt än mer.
Vid valet 2010 stödde endast var tredje medlem LO:s valkampanj. Det är mindre än den andel som skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore val i dag.
Om LO och dess medlemsförbund var helt vanliga organisationer så skulle detta inte vara något problem. Men i och med den svenska modellen, bär fackförbund ett stort ansvar för arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor, juridiskt stöd vid tvist och anställningsskydd. De är därför närmast att betraktas som en slags myndighet.
Då blir det problematiskt när LO och dess förbund blandar ihop sitt löntagaransvar med partipolitisk kampanj. Allra allvarligast är det när man utesluter medlemmar på grund av politisk aktivitet, såsom Transport gjorde i samband med valen 2006, 2010 och kyrkovalet 2009. I en annan organisation hade det varit fullt begripligt, men fackförbund är som sagt var inte vilken förening som helst.
Även de som avstår från att gå med, för att de inte vill finansiera socialdemokratiskt kampanjande, står utan det skydd som man förväntas ha. Hur många det rör sig om är svårt att säga, men anslutningsgraden har sjunkit från 88 procent 1995 till under 70 procent i dag. Det innebär att var fjärde arbetare står utanför facket och makten att påverka sin arbetssituation.
Därför är LO:s politiska uteslutningar och ensidig propaganda oroande. Redan i dag är skillnaden på andel medlemmar och andel ombudsmännen som ska rösta på Socialdemokraterna nästan 20 procentenheter. Det innebär att de som lyfts upp som ombudsmän i allt mindre utsträckning avspeglar medlemmarna ideologiskt. Samtidigt blir kopplingen mellan den årliga medlemsavgiften och den egna rättssäkerheten, arbetsmiljön och anställningstryggheten allt svagare.
Om denna utveckling inte bryts kommer krav snart att ställas på att också icke-socialdemokrater ges skydd. Det innebär i praktiken att den svenska modellen ges upp, och att fråga efter fråga flyttas från kollektivavtal till lagstiftning. Det är inte en utveckling som skulle gagna vare sig arbetstagarna, arbetsgivarna eller Sverige som helhet. Bollen ligger nu hos Karl-Petter Thorvaldsson.
Christer Nylander (FP)
Riksdagsledamot och arbetsmarknadspolitisk talesperson