Katrineholm har under sina dryga 100 levnadsår hunnit med att vara både en viktig järnvägsknut, en tätort med stark industri och en bygd som kan stoltsera med stora idrottsliga framgångar i form av tre SM-guld i bandy.
Men för mig så kommer Katrineholm alltid vara födelseorten som gav mig möjligheten till den musik som än i dag upptar en stor del av mitt yrkesliv.
Att bli tonåring under det tidiga 80-tal som var musikföreningen DuDs storhetstid gav mig mer lärdom och inspiration än skolan någonsin mäktade med. Rockskolan och möjligheter till replokaler som finansierades via studiecirklar på ABF blev mitt universitet och mitt bibliotek.
Det stora utbudet av konserter och möjligheten att tidigt hjälpa till i samband med dessa, cementerade min övertygelse om att rock'n'roll faktiskt kunde bli ett yrke och en livstil.
Den kreativa boomen som genomsyrade Katrineholm på 80-talet har sällan fått den uppmärksamhet den förtjänar, men det var i ordets rätta bemärkelse en folkrörelse och enligt min bok är det bland det finaste som finns.
En ung Håkan Waxegård kom upp från Småland för att studera hur DuD arbetade. Två år senare grundade han Hultsfredsfestivalen. Katrineholm blev Rockholm och var under några år ett givet stopp på de flesta stora artisters turnéscheman.
Ynnesten att få växa upp och ta sina första ackord i det entreprenörskap som vi blev skolade i gav oss möjligheter vi inte trodde fanns. Under några år var det som om alla invånare i stan var med i ett band på ett eller annat sätt.
Eldsjälarna stod på kö och precis likt idrotten var det de ideella krafterna som lyfte det musikunder som skapades och som kom att bli till ett livselixir för många av oss. De styrande politikerna ansåg att kultur var en viktig del i det välfärdssamhälle som fortfarande blommade.
Sedan började individualiseringen ta ut sin rätt och många personer som varit drivande och ledande flyttade till Stockholm för att fortsätta arbetet. Katrineholm blev allt sällsyntare på artistbokarnas agenda och snart var musikrörelsen ett minne blott. Visst fanns musiken kvar, men inte på samma sätt som när den engagerade ett helt samhälle.
Kanske var den utvecklingen omöjlig att stoppa när sociala medier slog igenom och erbjöd en helt annan form av förströelse. Faktum kvarstår dock att ett samhälle utan en levande kultur, utan möjlighet att skapa musik, konst, teater etcetera, riskerar att sjunka allt längre ner i den hopplöshet som i dag är en del av verkligheten.
Att kulturen alltid står närmast i kö när den ekonomiska svångremmen ska dras åt är välkänt och i spåren av pandemier, krig, inflation och en alltmer otrygg omvärld är det kanske ibland till och med förståeligt. Men för att citera Winston Churchill ”om vi inte försvarar kulturen, vad ska vi då kämpa för”.
Så när jag nu nås av nyheten att musikhuset Inferno riskerar att läggas ned så känner jag att det är hög tid att sätta ner foten en gång för alla. Även om musiklivet inte längre är en angelägenhet för majoriteten av Katrineholms befolkning så vore det ett ödesdigert misstag att lägga ner en fungerande verksamhet som attraherar båda unga och gamla musikanter.
Om vi låter musiken tystna så tar vi också ifrån en massa människor deras drömmar och förhoppningar. Så låt Inferno få bli kvar som ett bevis på att musiken också har sin naturliga plats i ett framtida Katrineholm.
För vem vet, ibland slår drömmar in och då är det fint att kunna visa att det en gång faktiskt började i den där replokalen i Katrineholm.
Med ett riff, en rundgång och en rörelse.