Mikael Fritz.
Samhället i dag har en tendens att patologisera beteenden som tidigare sågs som en del av mänsklig variation. Många människor har tillfälliga eller kontextberoende koncentrationssvårigheter. Men i stället för att röra oss mot en mer materiell syn på samhällsförändringar och hur de påverkar på gruppnivå, så har vi hamnat i ett läge där strukturella och kollektiva problem tenderar att individualiseras.
Många verkar överens om att samhället i dag präglas av ett högt informationsflöde, snabba belöningar och konstant stimulans genom sociala medier, mobiltelefoner och reklam. Alltför sällan väcks reella frågor och debatt kring om den naturliga effekten sannolikt blir att många får det allt svårare att koncentrera sig, planera och behålla fokus över tid.
Lägg därtill att det moderna skolsystemet och arbetslivet premierar stillasittande, långvarig koncentration och strukturerad planering – förmågor som inte alla människor har naturligt. De som har mer behov av rörelse och praktisk inlärning definieras snabbt som "problembarn", trots att det snarare är miljön än individen som är problemet.
ADHD är utan tvekan en verklig diagnos, men mycket av det vi ser som symtom är också tveklöst en konsekvens av samhällets struktur och livsstil.
Mitt påstående om att samhället i dag har blivit alltmer oförenligt med hur många människor naturligt fungerar, tydliggörs på ett väldigt mätbart sätt utifrån att 70 procent av läkarbesöken inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, används till utredning och behandling av ADHD (från en färsk rapport från Socialstyrelsen).
I kölvattnet av att BUP, men även vuxenpsykiatrin brottas med extremt långa köer och hög efterfrågan på neuropsykiatriska utredningar, så har det även skapats en växande marknad för privata vårdgivare som erbjuder snabbare bedömning.
Dessa är privata aktörer, drivna av ekonomiska incitament och har därför en direkt vinst i att genomföra fler utredningar och leverera fler diagnoser.
Flera studier och granskningar har dessutom pekat på att privata vårdgivare i högre grad ställer NPF-diagnoser jämfört med offentliga vårdgivare, vilket väcker frågor om huruvida diagnostiseringen alltid är medicinskt motiverad.
När privata aktörer snabbt levererar diagnoser riskerar vi att missa andra bakomliggande faktorer som kan förklara individers svårigheter. Stress, sömnproblem, socioekonomiska faktorer eller psykisk ohälsa kan ibland leda till symtom som liknar ADHD men som snarare är reaktioner på livssituationen än tecken på en medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Om vi fortsätter att expandera diagnostiseringen av ADHD till att omfatta allt fler individer riskerar vi att skapa en samhällsstruktur där avvikelser från normer inte längre ses som en del av det mänskliga spektrumet, utan som en medicinsk fråga.
Jag vet att många med mig efterlyser en betydligt mer dialektisk debatt, där vi erkänner både existensen av verkliga funktionsnedsättningar och behovet av att verka för en bred definition av normalitet.