Min insändare/blogginlägg på nyårsafton blev inte bra. Det är jag villig att erkänna. Av de reaktioner jag fått anser en del att jag uttryckt mig onyanserat, kallt och vasst. Jag tycker så här i efterhand att man har rätt i det. Jag borde i den här viktiga frågan ha gjort ett betydligt längre och mer nyanserat inlägg för att väcka den debatt jag ville ha. Jag fick en debatt. Men inte den jag ville ha. Nu har frågan fått helt annan fokus än jag hoppades från början.
Någon gång på 60-talet fick vi bort tiggeriet i Sverige. Jag vill förhindra att vi får tillbaka det, därför ville jag starta en dialog kring hur vi ska hitta lösningar i frågan. Hur skapar vi arbetstillfällen så att människor kan försörja sig? Hur förhindrar vi att utsatta människor utnyttjas och hamnar i klorna på kriminella organisationer?
Det här är stora frågor. Större än vi kan klara av själva här i Katrineholm. Detta måste debatteras offentligt, problemen måste synliggöras. Först då kan vi, Sverige och EU gemensamt jobba för att motverka problemen där tiggeriet kanske framförallt är ett symptom på ett mycket större problem. Vi måste tillsammans med alla andra länder i EU skapa fler arbetstillfällen och producera mer varor och tjänster istället för fler och fler fattiga människor. Betänk att vi i dag har 26 miljoner arbetslösa bara inom EU.
De som känner mig vet att jag brinner för dessa frågor. Det handlar om solidaritet. Och människor ska ha ett värdigt liv. Det är därför jag gång på gång sticker ut hakan och tar upp ämnen som tiggeri, invandring, barnfattigdom men jag debatterar också ungdomsarbetslöshet, svenska skolan, äldreomsorgen. Jag vet att vi närmar oss val och att varje försök till debatt kommer att kvävas med ordet röstfiskeri, den risken är jag villig att ta.
Mina åsikter har gång på gång genom åren kapats av främlingsfientliga opinionsbildare och misstolkats av andra. Men jag har känt att vi måste våga tycka och tänka även i dessa frågor.
För mig har den här diskussionen varit lärorik. Min ambition var att lyfta och belysa en viktig samhällsfråga. Elisabet Bäck skriver att hon intalat sig själv att; Dahlström är en man med brinnande patos för dem som har det svårt och att han har ett varmt hjärta, som brinner för alla. I solidaritetens namn.
Det har Elisabet Bäck alldeles rätt i.
Göran Dahlström (S)
Kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm