Handbolls-VM pågår för fullt. Sverige har åkt till Frankrike med ett helt nytt lag där de sista resterna av det som en gång var ett helt okej landslag har suddats bort. De gamla VM-hjältarna från Bengan Boys sitter som expertkommentatorer eller coachar andra landslag.
Vi har ett nytt landslag med namn som sakta börjar etsa in sig i hjärnbarken. Mikael Appelgren låter som en pingislirare, men vilken gudabenådad målvakt han är och vilket stöd han får av sin målvaktskompis, den nästan lika duktige Andreas Palicka.
Den sportsligheten jag ser i handbollsvärlden syns inte på många andra arenor.
I vilken annan sport kan du se en anfallsspelare bli avblåst för en offensiv foul och denne accepterar blåsningen, lägger ned bollen och rusar tillbaka till försvarsområdet för att försvara sin yta för laget?
Inget snack, inga gester, inga protester.
Handboll är också vara en av de absolut hårdaste sporterna. Killarna är ofta uppåt två meter och väger en bit över 100 kilo. Det smäller rejält i duellerna, ibland uppstår blodvite, men sällan eller aldrig ser du två spelare råskälla på varandra som de gör i andra idrotter. Tvärtom hälsar de vänligt på varandra, innan de börjar puckla på varandra på linjen.
Men den syn som etsat sig fast hårdast hos mig är när kantspelarna står längst ner i hörnet, fångar en passning och beslutar sig för att hoppa in i straffområdet och försöker vinkla in bollen bakom en jätte till målvakt.
Hur lätt vore det inte som försvarare att sticka ut ett ben, en armbåge, hålla fast en arm och målchansen skulle rinna ut i sanden och förvandlas till straff och utvisning. Men du ser det aldrig. Inte ens vid 25–25 och tio sekunder kvar att spela tar handbollsspelarna till det tjuvknepet.
Försök förklara det för en fotbollsspelare som anser det absolut nödvändigt att mitt på planen glidtackla motståndaren med raka ben och skruvdobbarna framåtriktade som benknäckande missiler.
Jag har aldrig sett en handbollsspelare ligga kvar på golvet om han inte varit riktigt skadad. För det mesta tar sig denne av planen av egen kraft ändå.
Fantastiska fotbollsspelare som Neymar, Ronaldo, Suarez och många andra skulle antagligen bäras ut på bår, gråta en skvätt innan de, efter två klunkar vatten, skulle studsa in på planen igen som om ingenting hade hänt.
Jag gillar nästan all slags idrott, men handbollens sportslighet gör att den ligger överlägset i topp vad det gäller fair play. När jag får se VM-handboll på högsta sportsliga nivå och den fortfarande är precis lika ärlig som en pojk- eller flicklagsmatch då blir jag oerhört glad och hoppas att den andan någon gång ska sprida sig till de andra idrotterna.
Kan vi inte bestämma det, ni ungdomar där ute?