Demonstration i Katrineholm april 1917. Bild från Katrineholms kommunarkiv

Livsmedelskrisen i april 1917

100 år
annons

Carl Edvard Sturkells text:

"Den 3 januari 2017 innehöll Dagens Nyheter en intressant artikel om hungerdemonstrationerna framför Riksdagshuset i Stockholm den 21 april 1917.

Artikeln inleds med en förklaring att det i april är hundra år sedan Sverige stod och vägde mellan reform och revolution och att det då var en mans lugna agerande som pekade ut riktningen för svensk politik. Artikeln är skriven av Dagens Nyheters medarbetare Karin Eriksson och hon har som underlag haft en redogörelse för händelseförloppet som författaren och journalisten Per T Ohlsson lämnat på trappan till östra riksdagshuset.

Jag kan inte tänka mig ett mer tillspetsat ögonblick i de senaste 200 årens svenska historia säger Per T Ohlsson och berättar sedan historien om kommissarie Kempe, som hyllades i bland annat Dagens Nyheter redan i april 1917.

Hjalmar Hammarskjöld hade just avgått som statsminister och ersatts av högermannen Carl Swartz, som just lördagen den 21 april skulle redogöra för livsmedelssituationen. Utanför de stängda dörrarna till riksdagshuset hade omkring 10 000 demonstranter samlats och Per T Ohlsson berättar att det var just på trappan som allting hände när Sveriges historia stod och vägde mellan revolution och reform. Här talade Per Albin Hansson, då andre redaktör för tidningen Socialdemokraten, och hit kom Stockholms konservative polismästare Tamm. När Tamm började höja sina vita handskar i en signal till polisstyrkorna fattade en annan och kraftigare näve tag i polismästarens arm och drog den nedåt. Det var kommissarie Anders Gustaf Kempe som släpade in sin chef polismästaren i riksdagshuset. Kempe satte kanske inte livet på spel, men han riskerade sin karriär och sin familjeförsörjning. Vad kunde ha hänt om Kempe inte ingripit.

Så långt Per T Ohlssons redogörelse på trappan vid riksdagshuset. Det fanns emellertid en huvudperson till vid riksdagshustrappan den 21 april 1921 och det var min framlidna hustrus farfar, dåvarande överståthållaren i Stockholm Johan Olof Ramstedt. Denne var högste polischef i Stockholm och alltså chef över Tamm och Kempe. Jag har länge intresserat mig för Ramstedts historia. För länge sedan, troligen år 1967 vid tiden för 50-årsminnet av 1917, råkade jag få höra i radio en intervju med en poliskommissarie, som berättade att han varit tillsammans med överståthållaren på riksdagshustrappan vid något tillfälle och att överståthållare Ramstedt då hade beordrat polismästaren att gå in i riksdagshuset och kommissarien att gå med in och se till att polismästaren lydde ordern. Detta stämmer väl överens med vad jag hört familjemedlemmar berätta.

Journalisten Nils Horney har nämnt händelsen i sin bok ”Stora män och tidningsmän: en reporters minnen från fem decennier” utgiven 1969. På sidorna 55-56 berättar Horney att han befann sig vid Riksdagshusets trappa den 21 april och bevittnade hur kommissarie Kempe grep tag i Tamms höjda arm och pressade denna nedåt. Sedan drog han in sin motsträvige överordnade baklänges genom porten (in i Riksdagshuset). Jag avstod, med hänsyn till risken för repressalier mot Kempe, från att skildra detta i mitt referat. (i tidningen Socialdemokraten.) På sidan 62 berättar Horney om den 5 juni 1917. Han skriver: Polismästare Tamm, vars uppträdande den 21 april uppenbart blivit föremål för kritik även från hans överordnade, var denna dag helt osynlig. I hans ställe fördes befälet över säkerhetsstyrkorna av ordningspolisens chef, intendenten Sjunnesson.

Själv har jag har försökt att via Sveriges Radio få tag i intervjun i fråga men där har man ingen intervju med Kempe kvar i sitt arkiv. Däremot har jag nu kommit att tänka på att delar av intervjun kanske kan ha funnits med i ett minnesprogram i radion med anledning av 50-årsminnet 1967. Ramstedt har varken skrivit några memoarer eller lämnat efter sig några dagböcker så den vägen finns inga uppgifter att få. Jag är emellertid ganska säker på att kommissarie Kempe inte skulle vågat gripa sin chef och ta in honom i Riksdagshuset utan order från Tamms överordnade, överståthållaren.

För den som känner Ramstedts personlighet låter det sannolikt att det är Ramstedt som haft ett lugnande inflytande på händelseutvecklingen. Ramstedt var överståthållare och därmed högste polischef i Stockholm från mars 1912 till den 31 december 1920. Under hela den tiden var hans övergripande intresse att lugna ner den politiska situationen i staden. För att lugna ned socialdemokraternas irritation över borggårdstalet år 1914 tillät han till exempel en socialdemokratisk motdemonstration förbi slottet och riksdagshuset. Han stod då själv på högvaktsterrassen vid slottet och förde befälet över polisen. Han gick ofta ut på staden vid orolida tillfällen och en dotter till honom, fil.dr Eva Ramstedt, har berättat för mig ”att då trodde vi att han inte skulle komma hem med livet i behåll”.

I Erik Palmstiernas dagbok "Orostid II, 1917 - 1919". finns en hänvisning till Ramstedt på. sidan 53. Där står med anledning av händelserna den 21 april "Jag vädjar enskilt till Ramstedt, överståthållaren, att hålla polismästare Tamm inne första maj, och han gav mig ett halvt löfte, att Tamm icke skulle visa sig ute". Palmstjerna var då riksdagsledamot för socialdemokraterna och blivande statsråd. Ramstedt lyckades med detta och Tamm visade sig inte vidare ute i staden som polischef. Tamm blev degraderad uppåt till underståthållare i februari 1918. Säkerligen för att man skulle bli av med honom som polismästare. Han blev därmed Ramstedts närmaste man.

När Ramstedt avgick som överståthållare finns en artikel i Svenska Dagbladet för den 4 januari 1921. Där beskrivs hur Ramstedt tackar sin personal, särskilt för deras insatser under kriget. Underståthållare Tamm tackade i sin tur Ramstedt bland annat för "dennes verkliga chefsegenskaper, som alla varit i tillfälle att konstatera och för vars urbanitet och välvilja samtliga kände en djup tacksamhet." När dessa ord yttrades tänkte nog båda herrarna på den 21 april 1917.

Jag är säker på att Ramstedt på samma sätt som Horney beskriver var angelägen om att man skulle ge så liten offentlighet som möjligt åt hur Tamm behandlats den 21 april för att inte väcka kritik från den starka högern. Ramstedt låter nog därför gärna Kempe få hela äran för sin insats.

Den 21 april 1917 i Katrineholm

Våren 1917 var livsmedelsbristen svår inte bara i de stora städerna utan också i sådana små orter som Katrineholm. Man oroade sig bland allmänheten mer för bristen på mat än över den politiska oro som följde av världskriget och revolutionen i Ryssland. Katrineholmarna var inte mogna för revolution konstaterar Hilding Hjelmberg i två olika artiklar med rubriken ”När Katrineholms arbetare icke var mogna för revolution”. Den ena artikeln finns införd på sidorna 65-87 i Sörmlands Hembygdsförbunds årsbok Sörmlandsbygden år 1976. Den andra, som är en bearbetning av den första, finns i Hjelmbergs tredje bok om Katrineholms historia på sidorna 20-28. Bland sina källor nämner Hjelmberg tidningarna Katrineholms Tidning och Folket. Däremot inte Katrineholms-Kuriren, som startat sin verksamhet först i januari 1917.

Lördagen den 21 april, samma dag som de dramatiska händelserna utanför riksdagshuset i Stockholm, demonstrerade arbetarna vid samtliga industrier i Katrineholm och lördagen därpå, den 28 april demonstrerade arbetarnas fruar.

Den viktigaste huvudpersonen under händelserna var journalisten och lokalredaktören för tidningen Folket K. Å. Andersson (kallad Kåa). Han var socialdemokrat, ordförande i arbetarkommunen samt föreståndare för Brödbyrån, som hade sina lokaler i gamla tingshuset. Det låg på samma plats vid Storgatan som det nuvarande före detta tingshuset. Brödbyrån lydde under Livsmedelsnämnden och hade till uppgift att fördela ransoneringskorten och att genom inköp av mjölk och potatis säkra tillgången av dessa varor för innevånarna i staden.

Huvudperson nr två var lådfabriksarbetaren Gunnar Ossian Andersson (i fortsättningen kallad Andersson). Andersson var som de flesta andra fackföreningsmän motståndare till Kåa och det var han som organiserade demonstrationen den 21 april.

Tredje huvudperson var en kvinna, 28-åriga Elin Eugenia Thunell från Västerås. Hon ansågs av polisen vara agitator och var en av dem som ville dra politiska poäng av livsmedelsbristen. Hon ansågs ha organiserat husmödrarnas demonstration den 28 april.

En huvudperson, som höll sig i bakgrunden, var ”fader” Bärg, A. J. Bärg, socialdemokrat och riksdagsman samt en i kretsen kring socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting. Bärg var medlem i Järnvägsarbetarförbundet och stödde Kåa. Bärg blev med tiden mångårig ordförande för stadsfullmäktige i Katrineholm och ordförande för riksdagens bevillningsutskott (numera skatteutskottet). Han var före Göran Persson den socialdemokrat från Katrineholm som nått längst inom politiken.

Myndigheterna representerades av stadsfiskalen A.F. Andersson, högerman och känd för sin stora volym. Han lär ha vägt 130 kg.

Nu till saken. Klockan 8 på lördagsmorgonen den 21 april gick arbetarna vid Katrineholms fyra industrier i strejk. Det var arbetarna vid Grönkvists Gjuteri (sedermera Pumpen), Kullagerfabriken, Fredriksons snickerifabrik och Lådfabriken. Sammanlagt 2 000 personer lämnade sina arbeten och tågade ned till torget. Där läste Andersson upp en redan skriven resolution, som godkändes. På uppmaning av Andersson tågade man över järnvägen till tingshuset vid Storgatan, där Brödbyrån fanns. Vid tingshusets trappa möttes de av Kåa och stadsstyrelsens ordförande, ingenjören Roland Wengström. Efter diverse ordväxlingar mellan Kåa och Andersson, om vars innehåll endast upprättade polisrapporter lämnat besked, höll Wengström ett lugnande tal.

Därefter tågade de strejkande till Mjölkcentralen på Djulögatan (nuvarande kulturskolan). Väl framme där, utsåg man en delegation som skulle uppvakta föreståndaren och kräva sänkt pris på mjölken. Föreståndaren gick med på delegationens krav och när man meddelat detta fortsatte demonstranterna till det närliggande Folkets Hus. Det är nu borta men låg också vid Djulögatan, tvärs över Djulögatan från nuvarande brandstationen räknat. Demonstranterna hade nu nått sitt mål och de skildes åt i största ordning.

Nästa lördag, den 28 april hade turen kommit till arbetarklassens husmödrar att demonstrera. De samlades på initiativ av fru Thunell vid Folkets Hus enligt utdelade flygblad. Fru Thunell talade till de församlade från en balkong om de rådande livsmedelspriserna ”och tillhörande ämnen”. Därefter tågade man med Thunell i spetsen till Konsum och till slakteri- och fiskaffärer i staden. Thunell och några andra deltagare gick in i affärerna för att kräva sänkta livsmedelspriser. En del affärsinnehavare lovade genast att sänka priserna och andra lovade att svara senare. Så småningom närmade man sig Praktiska skolan, stadens största skola med många hundra elever, de flesta vuxna och från andra håll i landet. Praktiska skolans huvudbyggnad var det nuvarande skolhuset vid Drottninggatan som går under namnet ”Vita huset” och där jag själv en gång på 1930-talet gick i realskolan. Demonstranterna samlades på skolgården och vecklade upp banderoller där det stod t. ex.” Bröd!, våra små hungrar”.

Stadens innevånare föreställde sig att dessa elever tog maten ur munnen på stadens egna barn och demonstranterna hade därför förberett sig på att försöka få eleverna att lämna staden. Skolans rektor Wilhelm Mannegard mötte demonstranterna på skolgården och han hade bakom sig en stor mängd elever som kommit ned från klassrummen. Mannegard sade sig inte kunna tro att elevernas närvaro var så farlig för staden men avbröts ideligen av rop som t. ex. ”Det betyder ingenting vad du säger för vi skall nog se till att ni kommer härifrån.”

Rektorn frågade då sina elever om de ville tillåta att man körde bort dem från skolan. Som svar fick han ett rungande nej. Parterna stod nu mot varandra och det såg ut att kunna bli handgripligheter. Efter en stunds osäkerhet på demonstranternas sida vecklade de emellertid ihop sina banderoller och lämnade platsen. Demonstranterna fortsatte till torget där var och en gick till sitt.

När jag skriver det här kommer jag att tänka på vad jag läst redan som skolpojke. Vi hade i mitt föräldrahem Bonniers konversationslexikon. Under uppslagsordet ”Storstrejken” hittade jag två illustrationer. Med texten ”storstrejk i Spanien” fanns en bild som visade personer som högg huvudet av varandra med kroksablar. Bilden ”storstrejk i Sverige” visade ett antal strejkande i Stockholm som satt och metade i Strömmen vid riksdagshuset.

Upploppen i Katrineholm slutade med att stadsfiskalen väckte åtal mot Gunnar Ossian Andersson och fru Thunell för att de olovligen anordnat demonstrationer. De fick advokaten Georg Branting, Hjalmar Brantings son, till försvarare inför häradsrätten och blev båda frikända.

På politisk nivå blev det långa och svåra diskussioner inom socialdemokratin mellan Kåa och Bärg, å ena sidan, och deras motståndare på andra sidan. Liksom i Stockholm och landet i övrigt slutade det med en demokratisk utveckling och revolutionen slapp vi undan."

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

Katrineholm100 år
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka